Ganska ofta undrar jag varför jag gör om det hela tiden, samma procedur om och om igen. Jag velar med beslutet in i sista sekund, anmäler en hund eller två ungefär en kvart innan onlineanmälan stänger, förtränger det i ytterligare några veckor, tränar några dagar innan det är dags, försöker hitta på ursäkter att inte behöva åka och åker sedan ändå. Väl på plats kan det, som alla rutinerade utställare vet, gå precis hur som helst!
TEXT Helena Eriksson FOTO Getty Images och privat
– MIN HATKÄRLEK I LIVET
Så varför gör vi det? Är vi ett eget släkte av arten hundmänniska? För visst kan (och bör) vi träna och förbereda hundar på samma sätt som vi gör inför start i andra hundsporter, men väl på plats på utställningen kan vi varken ändra vår hunds exteriör eller domarens preferens. Vår hund kan tilldelas VG ena dagen och bli BIR andra dagen och det är helt bortom vår kontroll. Vi sitter där i många timmar, i stökiga miljöer och försöker efter bästa förmåga hålla både hundar och egna kläder så rena som möjligt, går in i ringen och vips så är det över.
I somras fick jag och min vän för oss att packa in fem hundar i bilen och styra kosan mot Vejen i Danmark. Med oss hade vi två bracco italiano, en breton, en strävhårig vorsteh, en afghanhund, stora mängder packning och en stor portion hopp.
Det började inget vidare. Redan på motorvägen på väg ner var en lastbil mycket nära att klämma oss mot mitträcket. Vi blev såklart skärrade men allt gick bra. Framme i Danmark checkade vi in på ett trevligt hotell av äldre modell, och fick ett mysigt rum på översta våningen med små gulliga takfönster. Det visade sig dock att det mysiga rummet vette ut mot solen. Hela dagen. Så det mysiga rummet med de mycket små fönstren förvandlades snabbt till en mindre mysig bastu. Som tur var sov hundarna gott. Vi själva fick gå upp mitt i natten och ta varsin dusch för att inte få total panik. Vi lyckades också tigga till oss en golvfläkt som inte gjorde det särskilt mycket svalare men åtminstone fick lite luft i rörelse.
Utställningen i Vejen varade i tre dagar. Dag 1 skulle jag visa en väns afghanhane som skulle in först i ringen eftersom han var junior. Av någon anledning, kanske på grund av sömnbrist, var vi lite sena i väg. Väl framme tyckte vi att det var lite väl lite bilar på parkeringen, men det var ju tur i sammanhanget. Nu suckar alla rutinerade utställningsmänniskor som inse
