Amstaffen Celia fick ett nytt hem OMPLACERADES OCH FICK ETT KÄRLEKSFULLT HUSBILSLIV I EUROPA
Vågar man adoptera en omplaceringshund som tillhör gruppen så kallade PDD-hundar (Potentially Dangerous Dogs)? Det gjorde Hanna Granlund och Elias Norlén, båda 23 år. Nu lär de sig en ny vardag i sin husbil, tillsammans med Celia. – Hon är en kelgris som älskar beröring och sen den dagen hon klev in i vårt liv har hon gjort familjen komplett, säger Hanna.
TEXT Anette Strömquist FOTO Per Strömquist
Celia är en Amstaff-blandning som fyllde tre år i somras. Hon har bott i Sverige hela sitt liv, men för drygt nio månader sedan omhändertogs hon av Länsstyrelsen på grund av vanvård. Organisationen Hundar utan Hem klev in och tog ansvaret för Celia som placerades i jourhem.
Teorin som Hundar utan Hem har, är att Celia varit instängd väldigt mycket hos sina tidigare ägare, vilket lett till att hon varit undersocialiserad och inte vetat vad som är ”rätt och fel”.
Eftersom hon inte blivit rastad och omhändertagen, fick de tillfälliga jourhemmen som tog hand om Celia under de första tre månaderna också träna henne att uträtta sina grundläggande behov som att kissa och bajsa utomhus.
JOURHEM OCH TRÄNING
Innan Celia kom till Hanna och Elias bodde hon hos ett par olika jourhem. Ett jourhem har hunden för att stödja den i sin utveckling, träning och trygghet innan den adopteras till rätt ägare, men jourhem är främst en akut lösning för att hjälpa en hund som annars ska avlivas. I Celias fall fanns ett jourhem som tyckte att hon var ”för mycket”, men i hennes sista jourhem, som Hanna och Elias fortfarande har kontakt med, lärde hon sig mycket.
– Det blir mycket träning på allt från socialisering, lek och ren fysisk träning, berättar Hanna och fortsätter:
– Hon är som en valp i sinnet, med 24 kilo muskler!
Helen Friberg, som arbetar som kontaktperson på organisationen Hundar utan hem berättar:
– Som ägare behöver man vara medveten om att bullraserna är mer hårdhänta i sin lek, att de har ett lite ruffigare sätt och att man också kan parera detta när situationen kräver.
EN KELGRIS SOM ÄLSKAR BERÖRING
Under de första månaderna har Celia lärt sig att slappna av och det är inga problem att öppna munnen, kolla tänderna eller pilla henne i öronen. Hanna ser väldigt lycklig ut när hon berättar om Celia och samspelet fungerar riktigt bra. Hanna fortsätter:
– Hon är som en kelgris och visar inga tecken på aggressivitet. Hon älskar människor, men behöver träna mer på att träffa hundar då hon varit
