Är det något nioåriga Alice älskar så är det att vara ute i skogen. Men hon är en väldigt följsam hund, så när det inte blir skogen eller jakt är det lika mysigt med vanliga promenader och hemmamys.
TEXT OCH FOTO Ulrika Palmcrantz
Alice, ska vi ut och jaga?” Husse Mattias skojar lite med Alice som sätter sig och tittar uppmärksamt på honom. Hon lägger huvudet på sned som för att höra ännu lite bättre. Hörde hon rätt, sa han jaga?
Nu var det ju bara lite på ret den här gången, men Alice hänger inte läpp för det. Mattias, som bara ville visa hur alert och på hugget Alice alltid är, avleder snabbt genom att låta henne springa på ett fält i närheten. Att få leka och busa är nästan lika bra som jakt. Men bara nästan…
Trots att det blåser hårt och duggregnar och människorna runt henne helst bara vill gå in igen, fortsätter Alice springa fram och tillbaka ett bra tag. Hon sitter snällt och väntar när hon blir tillsagd att göra det, väntar tills husse har gått iväg en bra bit och först när han ropar på henne sätter hon fart. Och då går det undan.
– Alice är en otroligt följsam hund, hon anpassar sig efter oss hela tiden, säger Mattias. Vill vi sova länge på helgen gör hon också det. Vill vi ut i skogen i flera timmar är hon förstås inte sen att hänga på det heller.
Under jaktsäsongen är de ute i princip varje helg, eftersom både Mattias och sonen Edvard är roade av jakt. Jaktsäsongen varar från 25 augusti till 31 januari, sedan är det stopp. Då blir det promenader och joggingturer med dottern Emma istället.
– Alice är med oss hela tiden, mest med mig eftersom jag tar med henne till jobbet.
Mattias är snickare, och ibland är han ute på byggen under längre perioder.
– Det är inga problem för Alice, man kan bara lägga ut en jacka till henne så lägger hon sig på den, oavsett var man är. Är vi hemma på kontoret går hon runt och hälsar på alla först när hon kommer, sen lägger hon sig i mitten så att hon har bra överblick, säger Mattias och rufsar om Alice lite på huvudet. Där sitter den karaktäristiska lilla tofsen som sticker rätt upp från pannan. En gång tyckte sonen Edvard att det var lockande att klippa av den, så det gjorde han.
– Det tog nästan ett år för den att växa ut igen, säger Mattias och skrattar.
När Alice var liten valp hämtade de upp henne i Orsa, där hennes kennel fanns.
– Hon pep hela vägen hem i bilen, minns Mattias, det var lite hjärtskärande.
Första veckan låg han på golvet me
