Han är medlem i en MC-klubb. Han har varit murvel på Svenska Dagbladet – och han har snackat noter med Clark Olofsson. Hänt möter världspianisten Robert Wells.
Av Ola Lagerström Foto: TT, Ulf Stjernbo
Hur står det till världens bästa Robert?
– Väldigt bra!
Du är på resande fot – varje gång man har dig i luren. Så även i detta nu?
– Helt rätt! Just nu sitter jag i bilen på väg söderut – till en konsert i Stockholm. Vi kör fem konserter den här veckan.
Tycker din hustru Maria att du har myror i brallan?
– Hon kan tycka att jag är lite stressad, men det positiva är att vi gör det mesta tillsammans. Hon är ju sångerska, och när vi är ute på turné så är vi faktiskt ganska lugna. Ibland kan det vara mer stressat hemma i Stockholm, faktiskt!
Men Stockholm är din borg?
– Ja, du… Jag skulle aldrig kunna flytta ifrån Stockholm. Jag älskar verkligen den stan, men jag måste ärligt säga att vi tillbringar en ganska stor del av tillvaron på Västkusten – i Falkenberg. Där har vi helt underbara vänner som inte alls håller på med musik. Privat umgås jag väldigt lite med just artister. Det ger perspektiv på tillvaron.
Visst är du med i en MC-klubb?
– Ja, det stämmer. Vi är 25 boys. Äldre vita män, (skratt). Den yngsta är 49, den äldsta 78. Clabbe är med, Stefan Sauk är med. I den här MC-klubben finns det poliser, journalister och ljudtekniker. När vi är ute på våra MC-turer så bor vi på mindre pensionat. På dagarna kör vi hoj, på eftermiddagarna äter vi fantastiska middagar och sitter och snackar. Ingen partajar sönder sig.
På vilket sätt har du förändrats i mogen ålder?
– Jag sa ju tidigare att jag kan vara rätt stressad, men jag är betydligt mindre stressad nu än jag var tidigare. Jag är lite tryggare nu. Jag kan välja bort och säga: ”Nej, det här gillar jag inte att göra”. Jag behöver inte stå och ”kompissupa” i en bar bara för att andra gör det. Det är skönt. Nu vågar jag säga ifrån mycket mer än jag gjorde tidigare.
Visst har du varit pianist hela livet?
– Nej, faktiskt inte. Jag började musikhögskolan direkt efter nian. Då bodde jag själv. Styvfarsan jobbade på Svenska Dagbladet. Där var jag vaktmästare och springsjas mellan mina pubjobb som gav för lite pengar. Sedan var jag faktiskt – hör och häpna – journalist på Sve
