Hon föddes i Värmland, och flyttade till sin moster i Stockholm som 16-åring för att gå Berghs reklamskola. Idag är hon mycket engagerad i kampen mot hederskultur och hedersrelaterat våld. – Det finns väldigt många flickor, pojkar och kvinnor i Sverige som råkar illa ut. Män också för den delen, säger hon.
Av Ola Lagerström Foto: TT
Hur står det till världens bästa Camilla?
– Bra. Allt rullar på!
Vart såg du dagens ljus?
– På Karlskoga lasarett i Värmland.
Hur såg familjekonstellationen ut då du var liten?
– Det var mamma och pappa och mina tre bröder. Mamma och pappa har lämnat livet, men mina syskon är kvar.
Vem var din kära mor?
– Hon var född i Kalmar, flyttade till Stockholm som 16-åring och bodde hos sin moster. Gick på Berghs reklamskola och blev illustratör.
Kartriterska hette det på den tiden – på 40-talet. Sedan jobbade hon på Bonniers månadstidning och på Svensk Damtidning. 1953 träffade hon min pappa och gick på tandläkarhögskolan. De blev ett par och gifte sig – och pappa blev ”färdig tandläkare” och köpte en praktik i Degerfors. Vi barn blev till och familjen bodde utanför Degerfors fram till 1966 då min farmor lämnade livet. Bara några dagar efter hennes bortgång flyttade vi till Stockholm. Något år senare flyttade vi in i en stor villa ute i Saltsjö-Duvnäs. Mamma var strävsam. Duktig mamma. Jobbade hårt.
Nosade du på några vanliga yrken innan du blev designer och kostymör?
– Jag var lat. Egentligen ville jag bli kirurg eller veterinär, men jag var skoltrött och orkade inte gå teknisk linje. Jag jobbade på hemtjänsten, krogen – och Buttericks.
Vad är signifikativt för ”Thulin design” – ditt varumärke?
– Vi gör klassiska plagg som inte har något mode i sig. Vi gör plagg för den kvinnliga kroppen. Sedan har vi storlekar från 34 och upp till 52.
Vad var ditt senast arbetsprojekt?
– För ett antal år sedan berättade min fantastiske kamrat, PR-mannen Alexander Erwik, att Sara Mohammad – som jobbar med hedersrelaterat våld på GAPF – skulle få en hedersdoktorstitel på Linköpings universitet. ”Skulle du kunna hjälpa henne med en klänning?”, frågade Alexander mig. ”Självklart”, sa jag, ”ta hit henne så sponsrar vi henne med något riktigt snyggt”. Sara och jag blev
