Michaela Stolpes telefon ringer för att någon behöver hennes stamceller. Senare får hon reda på att hon räddat en fyraårig flickas liv.
Av Frida Funemyr Foto: Frida Funemyr
Genom en annons på Facebook bestämde sig Michaela Stolpe år 2019 för att bli stamcellsdonator.
– Det var ett slags kampanj av Tobiasregistret som visade hur smidigt det var att bli donator och jag kände att det var en viktig grej jag behövde göra, säger Michaela som anmälde sig direkt.
Sen kom det ett tops-kit på posten. Michaela minns hur hon satt vid köksbordet och topsade munnen på saliv samtidigt som hon undrade hon om hon skulle kunna vara till hjälp för någon. Men det dröjde ett år innan en person från Tobiasregistret hörde av sig.
– Jag satt på mitt jobb och såg att telefonen ringde från ett okänt nummer, hade inte möjlighet att svara just då, men ganska direkt efter kom ett sms där det stod att jag skulle kontakta dem på en gång.
Michaela fick höra att det fanns en svårt sjuk person som matchade hennes stamceller. Man önskade att hon skulle åka till närmaste vårdcentral och ta flera blodprover för att se att det stämde, vilket hon gjorde omedelbart.
– Situationen kändes nervös och lite chockartad, men processen gick snabbt. Jag fick veta att det var ”full matchning” och man frågade mig gång på gång om jag fortfarande var säker på att jag ville donera. Det var viktigt med mitt samtycke, säger Michaela som inte tvekade en sekund.
Hon fick åka till Uppsala universitetssjukhus för att göra en hälsoundersökning där man bland annat kollade lungor och hjärta. Det var viktigt för Michaela själv, men framför allt för personen som skulle ta emot hennes stamceller.
Proverna såg bra ut, men prognosen för den som skulle ta emot donationen var dålig, så det var bråttom.
– Situationen kändes allvarlig, men samtidigt högtidlig på något vis. Jag återvände till Uppsala universitetssjukhus där jag sövdes så man kunde utföra den lilla operation som krävs för att med hjälp av två nålar föra ut stamceller från benmärgen genom höftbenen.
Vårdpersonalen behandlade henne som en hjälte. När hon hörde dem prata fattade hon att mottagaren var ett barn.
– De sa attdet inte behövde så stora mängder stamceller och kallade personen för ”sin lilla patient”. Eftersom jag
