När inget mer kunde göras fick Arne Hegerfors vård i hemmet. Han ville sluta sina dagar där, med Kerstin och familjen.
Av Ola Lagerström Foto: TT, Privat
Hur mås det, Kerstin?
– Konstigt nog mår jag ändå ganska bra. Det är möjligt att den jättestora sorgen kommer ikapp dagen efter begravningen – när det blir tyst på ett annat sätt – men mitt i allt detta känner jag mig tacksam och glad inombords. Vi har haft det här fantastiska livet, Arne och jag, under så många år. Det finns en stor glädje i det!
Hur var Arnes sista tid i livet?
– I november gick det utför. Jag märkte att han inte hade samma ork. Han blev svagare i benen. Till slut kunde han inte ta promenader. Benen bar honom inte. Arne blev förändrad. Sjuk, helt enkelt. Jag ordnade en tid på vårdcentralen – hos hans husläkare. Man konstaterade lågt blodvärde som skulle utredas. Bara två dagar senare – 29 november – blev vi tvungna att åka in till Sankt Görans sjukhus. Där konstaterades hjärtsvikt, hjärtflimmer och covid. Arne hamnade på intensiven. Under tiden undersöktes han vidare. Då upptäcktes långt, framskriden cancer i bukspottskörteln och levern – och tumörer i lungorna. Det hade gått så långt att det inte fanns någon möjlighet att behandla honom.
Var det då nedräkningen till det obegripliga slutet började?
– Ja, jag förstod det då. ”Nu kommer det bara gå åt ett håll”, insåg jag. Det var tungt. Arne tror jag inte riktigt till fullo förstod, även om läkarna hade talat om för honom hur läget var – att han hade cancer och att den inte gick att bota. Sista veckan däremot hade han det jobbigt, jag kan tänka mig att han hade en oro i kroppen. Jag tror han kände sin egen hjälplöshet. Ibland ropade han. Först efter mig, sedan efter sin mamma. ”Mamma, mamma!” Han hade det jättekämpigt sista veckan, men fick samtidigt ASIH, avancerad sjukvård i hemmet. Hans tillstånd gick inte att bota. Han hade fått en dödsdom, men vi valde att ha Arne hemma. Det var hans önskan. Även vår. Vi ville vara tillsammans.
Vad var det sista ni sa till varandra?
– Jag sa: ”Jag älskar dig, Arne, jag är så oerhört tacksam för allt du gjort för mig och barnen, att du ordnat så fint för oss. Tack käre, älskade Arne! Vi kommer sakna dig enormt mycket, men nu kommer du komma till en mycket finare plats. Vi hoppas att det är uppe i himlen, hos Gud, i paradi
