Hollywood-frun Gunilla Persson lever ensam i Los Angels-villan. Hon har inte haft tid att gifta sig förut, men snart så...
Av Ola Lagerström Foto: TT, Instagram
”Inom en kortare framtid” räknar Gunilla Persson med bröllop
Stopp ett tag, Gunilla! Hur mås det?
– Det är mycket bra. Det är åtminstone bättre än det var precis efter att mamma dog den första mars. Då levde jag i en dimma, ungefär. Jag har svårt att förstå att hon inte är med hos oss, även om jag känner hennes närvaro.
2010 klev du in i svenska folkets vardagsrum som färgstark deltagare i ”Svenska Hollywoodfruar”. Pang sa det – så var du kändis! Nu – tretton år senare – fortsätter ditt namn att dansa vidare i spalterna. Tycker du om att vara i händelsernas centrum?
– Ja, jag är ju något av en exhibitionist. Det måste man vara om man ska vara en realitystjärna.
Vardagen har du i Los Angeles – nästan 900 mil från Högsjö där du växte upp. Hur kom det sig att du hamnade i USA en gång i tiden?
– Jag var med i en modelltävling som Damernas Värld hade. Deltagandet gjorde att jag fick chansen att komma över till New York och vara med i Eileen Fords agentur. Trots att jag inte vann tävlingen så ville hon skriva kontrakt med mig, vilket jag gjorde. Jag kom till New York 1983. På många vis var det väldigt spännande, jag fick vara med i stora modellkampanjer...
Vad känner du när du blickar tillbaka på din barndoms dagar i lilla Högsjö?
– Jag hade en lycklig barndom. Vi var väldigt sammanflätade, mamma och pappa och jag. Vi var allt för varandra.
Hur var Iris och Nils-Erik i sina yngre dagar?
– Gladlynta och trevliga på alla vis. Väldigt omtänksamma.
Nils-Erik drog på sig änglavingarna hösten 1998. 25 år senare – nu i mars – var det som sagt din mammas tur att lämna jordelivet. Iris som hon hette blev 97 år och bodde hemma hos dig fram till det obegripliga slutet. Hur kom det sig att ni hade en sådan innerlig relation, du och din mamma?
– Jag hade samma relation med min pappa. Barndomen lägger grunden till mycket. När man har underbara föräldrar, som ger allt, så blir det helt naturligt att själv ställa upp.
Har du gjort det på bekostnad av ditt eget mående?
– Alltså, det har ju varit ett heltidsarbete och en berg-och-dalbana som präglat mig otroligt mycket som människa. Jag tackar Gud för alla gånger som mamma överlevde. Flera gånger såg hon döden i vitögat. Jag bad till Gud, jag bad till Jesus, jag såg mirakel efter mirakel hända! Det är inte lätt att ta hand om en dement person som sedan blir sängliggande, men s�
