Av Ola Lagerström Foto: TT
Arne Hegerfors änka Kerstin om avskedet på dödsbädden:
Han stred som en soldat – in i det sista. 81 år gammal har Arne Hegerfors lämnat jordelivet. För Hänt berättar änkan Kerstin Hegerfors om deras sista tid tillsammans – och om hur hon mår idag.
– Konstigt nog mår jag ändå ganska bra, säger Kerstin och fortsätter:
– Det är möjligt att den jättestora sorgen kommer ikapp dagen efter begravningen – när det blir tyst på ett annat sätt – men mitt i allt detta känner jag mig tacksam och glad inombords. Vi har haft det här fantastiska livet, Arne och jag, under så många år. Det finns en stor glädje i det!
I november började Kerstin märka att Arne inte hade samma ork längre. Till slut kunde han inte ta promenader. Sedan gick det snabbt. På Sankt Göran sjukhus upptäckte läkarna ett långt framskriden cancer i bukspottskörteln, levern och i lungorna.
– Sista veckan hade han det jobbigt, jag kan tänka mig att han hade en oro i kroppen. Arne klarade inte av att vända sig på egen hand i sängen. Jag tror han kände sin egen hjälplöshet. Ibland ropade han. Först efter mig, sedan efter sin mamma. ”Mamma, mamma!” Han hade det jättekämpigt sista veckan, men fick samtidigt ASIH, avancerad sjukvård i hemmet. Hans tillstånd gick inte att bota. Han hade fått en dödsdom, men vi valde att ha Arne hemma.
Det var hans önskan. Även vår. Vi ville vara tillsammans.
Vad var det sista ni sa till varandra?
– Jag sa: ”Jag älskar dig, Arne, jag är så oerhört tacksam för allt du gjort för mig och barnen, att du ordnat så fint för oss. Tack käre, älskade Arne! Vi kommer sakna dig enormt mycket, men nu kommer du komma till en mycket finare plats. Vi hoppas att det är uppe i himlen, hos Gud, i paradiset”.
Första gången de träffades var Arne 36 år och Kerstin 25 år. Det var 1978 på restaurang, en blinddejt. Kerstin berättar för Hänt:
– Han var klädd i en kostym som nästan såg rosa ut, tyckte jag, (skratt). Jag fick ett väldigt positivt och trevligt bemötande. ”Kom in, nu ska vi äta middag och lyssna på Povel Ramel”, utbrast Arne. Det blev en jättekul middag!
Vad hände sedan, då?
– Han ringde upp mig, redan dagen efter, och bjöd hem mig tillsammans med Ulf och Karin Elfving. Då blev det middag igen. Så fortsatte det, vi träffades. Jag kände dire
