Av Stefan Johansson Foto: Instagram
Sjuksköterskan Hadley Vlahos skriver om sina erfarenheter från hospice!
Det är inte långt kvar. ”Jag ångrar att jag bara ville imponera på andra”, säger hon på sin dödsbädd.
Döden har varit henne i hasorna ett tag. Nu väntar inte liemannen längre och blir en stor, svart skugga i rummet.
Hon vet vad klockan är slagen.
Döden klämtar och klangen är tung och dov.
SJUKSKÖTERSKAN HADLEY VLAHOSär med henne i stunden som är hennes sista. De har pratat om hennes liv medan de kunde. Medan hon uppbringade sina sista krafter inför det obönhörliga slutet.
”En fantastisk kvinna som delade med sig av sitt liv. Nu, när det blivit för sent, visste hon äntligen vad livet gick ut på. Ja, helt enkelt vad hon gick ut på”, berättar Hadley.
Hadley Vlahos, 30, från New Orleans, Louisiana, är en mycket speciell hospice-sköterska: hon vårdar döende i deras eget hem. En del är rika, andra har klarat sig rätt bra. En del har levt lyckliga och utan några större bekymmer, andra har livet stundtals farit fram hårt med.
MEN HUR DE levt, vilken väg de vandrat i livet, och hur mycket pengar de har, spelar ingen roll nu.
För inför döden är vi alla lika.
I stunderna när slutet nalkas tänker vi tillbaka. Minns gott. Minns ont.
Stolta är vi över mycket. Skäms gör vi för en del.
Många ångrar något de inte gjort i de här stunderna när det är för sent att ställa det till rätta; det finns varken kraft eller tid att få bort det som skaver när det så stora skaver.
Döden. Den skaver till den är klar.
”De jag är hos den här sista tiden brukar ha en sak de ångrar mest av allt”, berättar Hadley Vlahos.
Som den här kvinnan som säger att hon ångrar att hon hela livet bara ville imponera på andra. Shoppade hon nya kläder var det för att andra skulle tycka
