Henry bronett om att leva med en alzheimer-sjuk förälder!”mamma försvinner bit för bit!”

Hur står det till världens bästa Henry?

– Upprätt, (skratt).

Som kulturarbetare jobbar du knappast nio-tillfem, eller är jag ute och cyklar i brännässlorna nu?

– (Skratt). Det är ju olika – just för att jag är frilans. Under perioder, då jag skriver, är det väldigt disciplinerat. Annars går det bara inte. Jag läste någonstans om en kille som hade undersökt sådana som Einstein och Newton. Vetenskapsgubbar och några författare. Alla dessa hade tre eller fyra effektiva timmar på dagen. Jag jobbar två eller tre timmar på förmiddagen och en timme på eftermiddagen. Då menar jag kreativt, inte bokföring eller administrativt. Om man ska jobba koncentrerat, med absolut fokus och utan att bli störd, så fixar man det på tre, fyra timmar.

Hur är det att vara ensamseglare – till skillnad från den gamla goda tiden då du for land och rike runt med ”Cirkus Scott” och spelade in tv-såpan ”Varuhuset”?

– Nu, när jag har utställningar i Stockholm och Karlstad, så är det väldigt intensiva dagar. Det kommer in mycket folk och pratar med en och i bästa fall köper någon något, vilket är kul. Andra perioder får jag vara ifred. Det tycker jag är skönt. Med åren har det där förändrats. Jag går inte på fester. Tycker inte om för mycket folk, för mycket prat om vädret och så där. Ju äldre jag blir, desto mer rädd är jag om min tid. Jag tycker om att vara en enstöring.

När tog ”Cirkus Scott” ner skylten?

– Brorsan höll på ett par år efter mig. Kan det ha varit 2010 där någonstans? Jag ska inte svära på det, men jag tror det, (skratt).

Vad gör lillebror Robert nu för tiden?

– Han arbetar med

lite större projekt. Han är lite mer affärsman, liksom.

Din farsa var den legendariske cirkusdirektören François Bronett. Hur var farsan – som farsa?

– Han ville helst att vi skulle vara med honom hela tiden. Så länge vi var med honom så var det bra. Sedan, när vi blev lite äldre och ville göra saker själva, så… Det tyckte han var mindre roligt, det hade han mindre förståelse för. Så det var både och. Det var skitkul att vara med pappa, han var verkligen livet självt. Det hände alltid roliga saker runtomkring honom.

I januari 1994 dog

François, endast 61 år gammal. Vad satte stopp fö