Rasmus troedssons sagolika kärlekshistoria: ”ulrika är stabil – jag är neurotisk!”

Rollen som ”Bellan” i dramaserien ”Vår tid är nu” har gjort honom folkkär. Rasmus Troedsson har fått ordning på sitt liv – som bitvis varit smärtsamt. Hur mås det Rasmus?

– Jo tack, mycket är bra. Samtidigt tycker jag att livet är en utmaning. Även om jag är privilegierad på många sätt så vill jag ju växa som människa. Jag vill inte vara självgod, jag vill växa i ödmjukhet, jag vill växa i att vara en bättre lyssnare. Jag vill vara snäll i alla lägen. Det är jag så klart inte, men jag vill det. Jag har en känsla av att det här är ett arbete som kommer pågå resten av mitt liv.

Vilken händelse från din barndom tror du präglat dig mest?

– Min mamma var modell, sångerska och levde utomlands. Första åren i livet bodde jag hos mormor. Sedan fick myndigheterna för sig, i all välmening, att jag skulle hem till mamma. Tanken var att jag skulle avvänjas mormor och välja mamma. Jag kommer ihåg ett tillfälle då jag satt i sandlådan utanför barnhemmet som var omgärdat med stängsel som liknade hönsnät. En bit bort såg jag mormor, hon stod där intill ett träd! Hon fick inte besöka mig, men kom fram till mig och stack in sina fingrar genom stängslet. Jag tog tag i hennes fingrar, sedan drar hon bort fingrarna och gick därifrån. Den stunden kände jag att jag dog. Det tog väldigt många år innan jag kände mig levande. Du vet, jag var nog bara fyra och ett halvt år…

Redan som femtonåring började du dricka alkohol, inte sant?

– Jag var faktiskt bara tolv. Jag drack stora mänger – många år.

Är du nykterist, numera?

– Ja, jag är nykter alkoholist sedan den femtonde december 1996.

Vad hände den dagen?

– Mitt liv hade gått i kras. Allt hade sprungit ifatt mig. Inget fungerade, allt var totalt haveri. Det som också hände, som var jätteviktigt, var att Tomas Alfredson – en av mina bästa vänner – hade konfronterat mig med mitt drickande. Dels skulle vi inte jobba ihop. Det sa han när vi satt på Café Opera en gång. Jag var så skitelak mot några skådespelare. ”Du kan inte vara med i den här tv-serien för du är så fruktansvärt taskig, jag vill inte ha dig”, sa han. Då landade jag inte i det. Sedan kom han tillbaka och sa: ”Jag kan inte vara din vän heller – om du inte gör något åt ditt drickande”. Jag blev så rörd och tacksam över att han faktiskt brydde sig. Då sökte jag hjälp. Då blev jag nykter.

Vad är det bästa du gjort, priv