Vad tycker du om dig själv?

Månadens krönikör Christina Stielli

Det jag minns mest av min uppväxt är att jag hela tiden försökte göra mamma glad. I hennes ögon var jag aldrig den hon ville att jag skulle vara. Hon var besviken på mig, morfar var besviken på mig. Jag växte upp utan att få lära mig att det viktigaste som fanns var att uppskatta sig själv, att tycka om sig själv, oavsett om man var bäst i skolan, spelade piano eller spillde saft i köket.

Inte visste jag då att självkänslan var livsviktig! Och att den inte kommer av någon annan än mig själv, att det är mitt ansvar att lära mig så att jag kan tycka om mig själv trots att jag inte är perfekt, mitt ansvar att lära mig acceptera mig själv som den jag är. Mitt ansvar att vara stolt över den jag är oavsett vad omgivningen tycker att jag borde vara eller skulle göra.

Istället började jag jaga bekräftelse av andra för att fylla hålet, för att tycka om mig själv. Och det är lätt att få bekräftelse av andra, man bara gör som andra förväntar sig att man ska göra. Man jobbar bättre och mer än alla andra, visar hur bra man är, hur fint man har hemma, vilka kläder man har råd att köpa och att man kan vara klassförälder flera gånger om och gärna i flera klasser. Allt för att få berömmet så att man kan fylla sitt hål och tycka om sig själv på riktigt.

Och då går det rätt säkert i en enda riktning: Åt helvete. Du kan aldrig någonsin tycka om dig själv genom andras beröm. Det enda sättet att tycka om sig själv är att acceptera sig själv för den man är.

Det värsta som kan hända en människa är att tycka illa om sig själv, menade en tysk författare på 1700-talet. Det allra tyngsta jag kan tänka mig är att gå igenom livet utan att känna glädje över sig själv, utan att känna att man är stolt och nöjd med sig själv oavsett vad.

Tänk så sent i livet jag fattade att jag behövde lära mig tycka om mig själv. Det krävdes en utmattningsdepression och några års sjukskrivning och en hel del te