Skulle du vilja leva tills du blir 150 år? För Anna Kåvers del blir svaret på frågan ett definitivt nej. Det betyder inte att hon har ledsnat på att finnas till. Tvärtom välkomnar hon den nya och mer kravlösa livsfas som hon står inför med stor förväntan. I sin nya bok utforskar hon åldrandets fördelar och baksidor.
TEXT LINDA ANDERSSON FOTO STEWEN QUIGLEY
Psykologen och psykoterapeuten Anna Kåver har gjort sig känd som författare av populärvetenskapliga böcker om olika aspekter av det mänskliga känslolivet. Även om du inte själv har läst någon av dem har du troligtvis ändå hört talas om de bästsäljande titlarna ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig — Om acceptans” och ”Oro — Att leva med tillvarons ovisshet”.
Den här gången bestämde Anna sig för att gå lite annorlunda till väga och skriva utifrån den plats i livet där hon själv befinner sig. Hennes nya bok, ”Med livet i behåll — Om åldrandets frihet och förluster” är sprungen ur hennes funderingar och känslor kring att stå på ålderdomens tröskel. En essäistisk pärla som vilar mer på personliga reflektioner än på vetenskap och forskning. Själv benämner hon den som en samling existentiella och psykologiska strövtåg.
När vi sammanstrålar på ett konditori i Annas hemstad Uppsala berättar hon att fröet till boken såddes då hon strax innan pandemins utbrott bestämde sig för att det efter 43 intensiva arbetsår var dags att trappa ner i yrkeslivet.
— I samband med det började jag fundera över vem jag var när jag inte ägnade mig åt att undervisa, handleda och träffa patienter. Det uppstod ett litet vakuum som gjorde mig intresserad av det där nya okända som väntade. Herregud, jag står inför en helt ny fas i mitt liv. Vad kommer jag att möta här? frågade jag mig.
Ett tidningsurklipp som satt upptejpat på gymmet som Anna besöker för att kurera sin ryggartros spädde ytterligare på hennes funderingar. Bilden föreställde en ålderstigen och kraftigt stylad kvinna som stod med ena benet uppslängt längs en stolpe, som ett slags stående spagat.
Vad var bildens budskap? frågade Anna sig. Ville den uppmana andra årsrika personer att trotsa åldrandet, eller var undertexten snarare att alla ska känna sig fria att åldras på det sätt som de själva vill, utan inblandning av förlegade normer? Själv väljer Anna tveklöst helst den sistnämnda tolkningen.
— En av mina ambitioner är att motverka generaliseringen av åldrandet. Jag värjer
