Det började med harmlöst sällskapsdrickande och slutade i alienation från familjen och så småningom död. Från första parkett bevittnade Olivia Trygg Larsen sin pappas resa mot avgrunden. Efter hans bortgång omvandlade hon sitt barndomstrauma till ett yrkeskall, och i dag ger Olivia barn till missbrukande föräldrar den hjälp hon själv hade behövt under uppväxten.
TEXT LINDA ANDERSSON FOTO ULF BERGLUND ILLUSTRATION GETTY IMAGES
Till en början var familjen Trygg som vilken familj som helst, med den enda skillnaden att de levde mer privilegierat än de flesta andra. Agneta och Hans Trygg var på varsitt håll framgångsrika entreprenörer. De lyckosamma affärerna möjliggjorde införskaffandet av en flott Djursholmsvilla. Det rymliga huset blev en samlingspunkt för släkt, vänner och grannar. Olivia Trygg Larsen minns hur gästerna kom och gick i ett ständigt flöde under hennes barndom.
— Det var allt från stora välorganiserade fester till spontana middagar. Mamma och pappa ansträngde sig verkligen för att hålla ihop såväl släkten som vänkretsen, vilket var väldigt härligt, säger hon.
Visst dracks det en del på tillställningarna, oavsett om det var helg eller vardag. Men det var ju liksom en del av tidsandan och ingenting som vare sig diskuterades eller problematiserades.
— Alkoholen var ett självklart inslag i vår vardag. Att de vuxna drack alkoholhaltiga drycker när de träffades var lika naturligt som att vi barn drack coca-cola. Därför reflekterade jag heller aldrig över det, säger Olivia. Pappa Hans var hennes stora förebild.
— Jag tyckte att pappa var så cool och häftig. Han var rolig, busig och kreativ. Om jag hade tråkigt gick jag oftast till pappa. Han hade alltid någon kul idé om vad vi kunde hitta på. Eftersom han hade gröna fingrar lärde han mig massor om trädgårdsskötsel. När vi åkte till blomsterhandeln fick jag välja vilka frön jag ville plantera. Sedan satte jag och pappa tillsammans ner dem i jorden.
Någonstans längs vägen blev Hans en annan än den han en gång varit. Olivia har svårt att ringa in exakt när förskjutningen skedde, men hon tror att hon var omkring åtta-nio år då hon först lade märke till att hennes pappa började förändras.
— Han var inte lika rolig längre och inte heller lika pålitlig. Ibland kunde han rent utav vara elak och säga saker som: ”Ska du verkligen ta den där bullen? Se dig själv i spegeln först.”
