Turnéaktuella Marika Carlsson strider för att sockerberoende ska jämställas med andra beroenden. Själv dolde Marika i åratal ett djupt missbruk och nattsvart själsligt mörker under sin glättiga yrkesidentitet. Tack vare modet att be om hjälp och kärleken till frun Mia fick hon till slut rätsida på sitt liv. Men härom året kom ett återfall som på nytt ställde tillvaron på ända.
TEXT LINDA ANDERSSON FOTO THOMAS CARLGREN
Marika Carlsson har gjort sig känd för scenshower med provokativa titlar. Efter ”En negers uppväxt” och ”Jag är Gud” är hon nu turnéaktuell med sin tredje humorföreställning, ”Smalast när man dör vinner”. Även om det sistnämnda shownamnet inte har samma personliga anslag som sina föregångare är ”Smalast när man dör vinner” utan tvekan hennes mest självutlämnande föreställning, fastslår Marika bestämt.
— Absolut! För första gången blottar jag mitt hemligaste rum på en scen. Skillnaden gentemot de andra föreställningarna är att jag där pratade om saker som jag är klar med. Såväl mina erfarenheter av etniskt utanförskap som min frikyrkliga uppväxt och min sexuella läggning har jag en distans till, eftersom det är färdigbearbetat. Mitt sockerberoende kommer jag däremot att leva med till den dagen jag dör. Ett beroende är ett beroende, det är ingenting du någonsin blir av med.
Marikas mission med föreställningen är inte bara att dra ner skrattsalvor, hon vill också få svenska folket att ta hennes missbruksform på allvar. Att tala om sockerberoende i samma termer som alkoholism och narkomani faller inte i god jord hos alla.
— Folk tycker inte att jag kan göra den jämförelsen. Många anser att det bara är ett sätt för mig att hitta ett försvar för något som de ser som ren lättja. På samma sätt var det med alkoholism för 50 år sedan. Då tyckte omgivningen att det bara var för alkoholisterna att skärpa till sig och sluta dricka. Jag vill få människor att förstå att sockerberoende styrs av samma tankemönster som alkoholberoende, med den enda skillnaden att det i stället för alkohol är bullar, kakor eller andra sötsaker som man överkonsumerar.
Marikas eget beroende gav sig till känna tidigt. Egentligen redan då hon som tvååring adopterades från Etiopien till Sverige.
— Men på den tiden var det inte godis jag suktade efter utan bröd, det vill säga vita snabba kolhydrater. Jag gömde bröd när jag kom till Sverige, eftersom jag trodde att det skulle ta slut. När jag förstod att tillgången på bröd var oändlig blev jag i stället fixer
