I sena tonåren fick Jenny Larsson diagnosen DLE, en kronisk hudsjukdom. De senaste åren har hon haft värk i höfterna, diskbråck i nacken, förlorad känsel i höger ben och en ständigt orolig mage. Efter många år av sökande för att få rätt hjälp hittade hon till sist den avgörande pusselbiten.
TEXT KERSTI HILDING HANSEN FOTO GUGGE ZELANDER
När vi möts en eftermiddag i yogarummet hos dornterapeuten Jogi Karpinski i Malmö är Jenny väl förberedd. Hon har skrivit ner hela sin sjukdomshistoria i ett kollegieblock.
Det är viktigt för henne att allt kommer med, hennes berättelse innehåller beståndsdelar som man knappt tror är sanna. Men Jenny berättar med stadig röst om allt hon har gått igenom. Hon vill sprida sitt budskap om att det faktiskt går att få hjälp — och bli frisk.
— Redan när jag fick diagnosen DLE som 18-åring började jag leta efter metoder för att kunna tackla min sjukdom. Jag provade qi gong, jag tog aloe vera-tillskott och jag mediterade med vipassana. Under sex månader bodde jag på ett center i England för att på djupet ta till mig meditationstekniken vipassana, säger Jenny.
Efter de sex månaderna i England utbildade sig Jenny till massageterapeut och jobbade parallellt som inspelningsledare med sin bror som är regissör. Några år senare bestämde hon sig för att läsa till sjuksköterska. Fritiden ägnade hon gärna åt hot yoga.
— När jag skadade min axel blev det svårt att fortsätta med yogan, i mitt liv hände också andra jobbiga saker. Hos läkaren fick jag utskrivet sertralin, en antidepressiv medicin, och sedan länge medicinerade jag med kortison på grund av DLE. Kombinationen av de olika medicinerna utlöste hypomani, vilket resulterade i att jag fick diagnosen bipolär sjukdom.
Jobbet som sjuksköterska blev allt svårare att klara av. Hudsjukdomen gjorde att hon inte kunde sprita sina händer och att alltid jobba med handskar höll inte i längden. Dessutom gjorde stressen att hon blev utbränd.
— Jag gick in i ett läkemedelsberoende och blev också alkoholist. Under sex månader levde jag som hemlös i Simrishamn.
Men när livet var som allra svårast lyckades Jenny mot alla odds vända hela sin livssituation.
— Precis innan jag lämnade Malmö hade jag hittat en katt som var lika hemlös som jag. Vi sov under ett träd nere i hamnen, ibland på ett hotells uteservering. På morgonen fick katten lyxmat och jag frukost, säger Jenny, och fortsätter:
— Snö, som min katt heter, räddade faktiskt mitt liv. Tack vare honom och min pappas labrador Lillen tog jag mig tillbaka. Under två månaders tid gick
