Lovisa Ulrika var den viljestarka drottningen som blev en konspirerande kuppmakare – och som tog upplysningstidens ideal till Sverige.
Av NIKLAS SESSLER
PERSONEN PÅ PORTRÄTTET
Lovisa Ulrika föddes 1720 som det sjunde av fjorton barn till kung Fredrik Vilhelm I av Preussen och dennes drottning Sofia Dorotea av Hannover. Fadern, som kallades ”Soldatkungen”, var mest intresserad av jakt och exercis, men modern studerade både konst och vetenskap och såg till att även döttrarna fick en allsidig utbildning. Redan i barndomen läste Lovisa Ulrika därför både antikens klassiker och moderna filosofer, och fick så småningom tillfälle att själv träffa flera av upplysningens storheter som Voltaire och Maupertuis. Med Voltaire brevväxlade hon så länge han levde.
Efter att ha uppvaktats av såväl det brittiska som det spanska hovet tackade hon till slut ja till ett frieri från den svenske tronföljaren Adolf Fredrik. I augusti 1744 kom hon till Sverige för att gifta sig, och några dagar senare fick hon Drottningholms slott i bröllopsgåva. Relationen mellan Lovisa Ulrika och Adolf Fredrik sägs ha varit ömsesidigt lycklig från första stund, vilket knappast hörde till vanligheterna i såna här sammanhang. För att hylla fullbordandet av äktenskapet komponerade Johan Helmich Roman den berömda orkestersviten Drottningholmsmusiken, även kallad Bilägers Musiquen – biläger är ett äldre ord för samlag.
1751 dog kung Fredrik av Sverige och efterträddes av sonen Adolf Fredrik. Då var Lovisa Ulrika redan i full gång med att planera en statskupp för att stärka sin makes makt och införa envälde. Kuppen blev aldrig förverkligad, och i stället kom Lovisa Ulrika att ägna sin tid som drottning åt att vara konstmecenat, blåsa liv i den svenska teatern, grunda Vitterhetsakademien och skapa en naturaliesamling på Drottningholm som Carl von Linné fick i uppdrag att arrangera. 1756 planerade Lovisa Ulrika och Adolf Fredrik en ny statskupp till
