Den fyraåriga flickan tyckte inte om det förfallna slottet som hennes pappa köpt. Men snart kände sig Fredrika Bremer hemma på Årsta – och som vuxen skrev hon sina berömda böcker här.
AvTHORSTEN SANDBERG Foto THOMAS HJERTÉN
Fredrika Bremer. Hur många associerar namnet till kvinnokamp och till boken Hertha, utgiven 1856 och ansedd som den första svenska feministiska romanen? Troligen rätt många. Temat i Hertha är ogifta kvinnors villkor och boken startade en livlig samhällsdebatt. Denna utmynnade 1863 i ett riksdagsbeslut att alla ogifta kvinnor per automatik blev myndiga vid fyllda tjugofem.
Men hur många relaterar till Årsta slott på Södertörn när namnet Fredrika Bremer kommer på tal? Rätt få, gissningsvis. Men Årsta och författarskapet hänger ihop. Under hela Fredrikas litterära karriär, som omfattade en lång rad böcker från idéromaner till reseskildringar, blev Årsta slott en retreat dit hon ofta återvände för att få skrivro.
Vid ett tillfälle reflekterade hon över hur platsen genom åren påverkat hennes sinnesstämning. ”Sant är likväl att jag nu känner mig här lika fri, som jag förr var ofri; och att känna vingarna fria och buren öppen, det lugnar sinnet”.
HISTORIEN OM HUR finlandsfödda Fredrika Bremer hamnade på Årsta slott började i Finland. Den förmögna köpmannasläkten Bremer hade förvisso svenska rötter – Fredrikas farfar kom från Västerås – men familjen var sedan ett par generationer förankrad i Åbotrakten. De bodde på herrgården Tuorla där Fredrika föddes 1801. Hon var således inte ovan vid ståndsmässigt boende.
Den politiska situationen i Finland var efter sekelskiftet 1800 högst osäker, och Fredrikas mentalt instabile pappa Carl Fredrik var rädd för ryssen. Han avyttrade därför Tuorla och sina övriga finska egendomar och flyttade till Sverige. Första anhalten var en våning i Stockholm, men 1805 förvärvade han godset Årsta med slottet som medelpunkt.
Fredrika var bara barnet då hon såg Årsta för första gången. Anblicken gav inte några positiva vibbar. Så här skrev senare hennes äldre syster Charlotte: ”Jag minns mycket väl, att vid framkomsten tyckte både Fredrika och jag att det stora slottslika huset icke alls såg vackert ut. Hade vi förstått ordet hemskt, så skulle vi visst tänkt på det vid åsynen av det då förfallna gamla Årsta”.
Årsta var ett renoveringsobje
