Han dekorerade både sitt eget och andras hem med en frustande färg- och formfantasi. Stig rakt in i 1880-talets detaljrikedom hemma hos den berömde stuckatören Axel Notini i Stockholm.
Text och foto TINA KLINGSPOR
Några få steg från Stureplan och Humlegården ligger en unik våning som bjuder besökare på en autentisk tidsresa direkt till 1880-talet och den blomstrande oskarianska epoken. Den var samtida med La belle époque, den vackra perioden, då framtidstron var stark och det byggdes som aldrig förr i Stockholm.
Ett av husen som uppfördes i området, som på den tiden låg i utkanten av storstaden men som börjat bli fashionabelt, var ett miniatyrpalats på tre våningar, uppfört av stuckatören Axel Notini. Fasaden är rikligt ornamenterad och i trappentrén syns kassettak med rosetter och väggar med stuckreliefer i form av dansande gudinnor. Mitt i trapphuset finns en smal ljusgård som slutar i en invändig lanternin, och en trappa upp kan man genom fönster skymta en vackert uppdukad matsal.
INNANFÖR PARADVÅNINGENS dörr är sällskapsrummets väggar och tak rikligt utsmyckade och målade i olika färger med detaljer i guld. Möblerna trängs och det finns flera sittgrupper att välja mellan. De tunga gardinerna släpper knappt in något dagsljus och var än ögat faller finns någon ny detalj att upptäcka.
– De här unika oskarianska miljöerna, som egentligen är eklektiska och blandar många olika stilar, rensades effektivt bort under 1900-talet då alla ville ha det avskalat och funktionellt, berättar Patrik Blom.
Patrik jobbar som pedagog på Operan men guidar även i stuckatörens våning. Tack vare hans kunskap och brinnande intresse för den oskarianska epoken, fick han för två år sedan uppdraget att dekorera våningen, så som den en gång sett ut, när Notini och hans hustru Augusta bodde här.
– Det är nog det roligaste uppdrag jag haft, och det kändes så härligt att få hjälpa denna lite bortglömda pärla att komma till sin rätt.
UNDER SLUTET AV 1800-talet var det oskarianska idealet det vackraste man kunde tänka sig. August Strindberg, som var nära årsbarn med Notini, beskriver i en av sina böcker hur ett vitt rum med sparsam möblering var något av det värsta man kunde föreställa sig. Den vita kuben var skrämmande och innehållslös. I stället ville man med hjä
