Grünewalds måleri, Malmstens möbler och Milles skulpturer. När Sveriges skulle få sin första scen för orkestermusik sparades det inte på krutet. Följ med på husesyn i Ivar Tengboms konserthus i Stockholm – som snart fylls av Nobelpristagare.
AvGISELA MONTAN Foto BRUNO EHRS
Så snart Ivar Tengbom vunnit tävlingen om att få rita det nya konserthuset i Stockholm knöt han till sig 1920-talets främsta konstnärer och formgivare. Hans vision var en plats dit alla skulle vara välkomna för att lyssna på storslagen musik och finna ”ro och stämning, bortom det dagliga slitet”. Byggnaden i nordisk klassicistisk stil med sin påkostade inredning är ett förnämligt exempel på Swedish Grace, en svensk storhetstid inom konst och design präglad av stram elegans, dyrbara material och vackra dekormönster som slingrar sig över släta ytor.
Det var orkestermusikens stigande popularitet under 1800-talet som gjorde behovet av ett större konserthus i huvudstaden uppenbart. Här skulle verk av kompositörer som Ludwig van Beethoven och Gustav Mahler kunna föras ut till en större publik av stora orkestrar.
1919 BILDADES Stiftelsen Stockholms konserthus med uppgift att uppföra Sveriges första byggnad avsedd för orkestermusik. Med insamlingar och lotterier samlades pengar in för att utlysa en arkitekttävling. 34 bidrag kom in och i hård konkurrens var det till sist arkitekt Ivar Tengbom (1878 – 1968) som vann med förslaget han döpt till ”Det röda hjärtat”, ett blått hus som leder in till hjärtat, där musiken pulserar. Avgörande för Tengboms vinnande förslag var placeringen av lilla och stora salen på samma plan, med möjlighet att ha konserter samtidigt.
På den tilltänkta tomten i kvarteret Hästhuvudet intill Hötorgets torgstånd, då bebyggd med stall och handelsbodar, skulle enligt Tengboms förslag ett klassiskt tempel resas till musikens ära.
TILL DET YTTRE är Konserthuset en stram byggnad, något av en låda om man så vill. Stora entrén visar upp tio stycken 18 meter höga kolonner i varmgrå granit. Efter diskussioner med en annan av tidens framstående arkitekter, Gunnar Asplund (1885–1940), kom entrén att vändas mot Hötorget. Asplund menade att ”Entrén blir solbelyst och torghandeln bilda en pittoresk motvikt mot kolonnernas stränghet”. Så blev det och Tengbom anpassade då huskroppen mot det sluttande torget med en trappa som sträcker sig längs hela fa
