PONTUS SILFVERSTOLPE
PONTUS KRÖNIKA
I såväl livet som i auktionsbranschen svänger pendeln med jämna mellanrum. Utan undantag faller den från sin högsta punkt, förbi mittpunkten för att röra sig upp på andra sidan innan den vänder och slungar sig tillbaka.
Se bara på furumöblerna som möblerade Sverige under århundraden för att återkomma som senaste trend i NK:s regi under 1930-talet. Precis lagom tills ”alla” hade tröttnat och i stället började sukta efter engelska mahognymöbler och holländsk ek gjorde de åter comeback i 1970-talets inredningsideal och obligatoriska fjällstugor. Det dröjde inte särskilt länge innan få saker ansågs så otrendiga som svenska furumöbler. Åtminstone inte förrän ett par svenskättade inredare började inreda strandvillorna på Long Island och golfparadis i Florida med norrländska bockbord. Ju fler märken efter knivseggen desto mer genuint.
I mitten på 1990-talet presenterade en fransk designhandlare Axel Einar Hjorths syrabetsade möbelserier ritade för de svenska nybyggda fritidshusen på kobbar och skär, för den kräsna Parispubliken. Resten är, som det brukar heta, ”historia”.
På samma sätt kommer och går både konstnärer och konstriktningars populäritet. Jag har både hunnit se surrealismens uppgång, fall och återuppståndelse. Från att ha varit hånad som ointressant och övervärderad ropar världens ledande auktionshus Sotheby’s i höst ut René Magrittes La valse hésitation med en förväntad prisbild om mellan 120–180 miljoner kronor. Med tanke på fjolårets rekord för samme konstnärs tavla L’empire des lumières, som kostade köparen runt 770 miljoner kronor, är det inte omöjligt trots både inflation och globala oroligheter att den en gång uträknade belgaren åter står på prispallen som en av säsongens mest intressanta och högst betalda konstnärer.
NÄR JAG LÄMNADE Sveriges le
