Bjerges, en av Gotlands högsta gårdar, har fått behålla sin vackra patina. Ann-Kersti och Lars Bäckmans intresse för både antikviteter och byggnadsvård har lockat fram husets säregna charm.
Av GISELA MONTAN Foto BRUNO EHRS
GOTLAND
Drygt fyra mil söder om Visby, och ett par kilometer från kusten med utsikt mot Karlsöarna, ligger gården Bjerges. Det är en vacker trakt där sommarhus och fiskelägen bryter av i ett landskap av vindpinade tallar och betande lamm. Första intrycket av gården Bjerges, är husets höga gavel. Det ålderdomliga kalkstenshuset ser ut att sträcka sig fyra våningar upp, med höga spröjsade fönster på de två understa våningarna, och mindre kvadratiska, på de två översta. Det sägs att Bjerges är öns högsta Gotlandsgård. Putsen är patinerad, lagad och lappad, vilket ger ett ålderdomligt intryck. En gång var detta socknens största gård. Här har storbönder och häradsdomare levt och drivit lantbruk. I dag har Lars och Ann-Kersti Bäckman kärleksfullt tagit hand om den gamla gården och den fungerar i dag som fritidshus.
– När jag som 23-åring flyttade till Gotland hade jag som mål att jag, innan jag fyllt 30 år, skulle äga en Gotlandsgård. Men så blev det inte, säger Lars Bäckman och ler.
Nej, i stället blev det något helt annat, ett torp i Närke, det landskap Lars kommer ifrån, men det är en annan historia. Hans intresse för byggnadsvård har dock hållit i sig. Han har läst byggnadsvård, etnologi och skrivit och guidat om arkitektur och bebyggelse. Under senare år har han undervisat någon vecka per år på Byggnadsantikvarieprogrammet på Campus Gotland, Uppsala universitet och sedan 2022 är han lokalombud för Byggnadsvårdsföreningen. Därför kan han ge en mycket detaljerad beskrivning av gårdens historia.
De höga kalkstenshusen, ofta i två våningar, med branta tak utan takutsprång, är typiska för Gotland och har blivit synonyma med bilden av den populära ön mitt i Östersjön. 1757 beslutade kung Adolf Fredrik att den som byggde sin gård i sten skulle slippa betala skatt i tjugo år. Var det endast mangårdsbyggnaden eller uthusen, blev skattelindringen i tio år. Anledningen var att skydda den svenska skogen som hade skövlats hårt, inte minst för att kunna leverera ved till järnbrukens ugnar. På Gotland hade kalkindustrin expanderat, men från ön skedde också en stor export av timmer. Erbjudandet anammades av bönderna. Många valde att bygga i sten i stället för d
