Verksamheten på Dylta bruk har ändrat karaktär sedan 1500-talet. Då var det ett smutsigt och rökigt svavelbruk – nu är det hem åt en barnfamilj och en kreativ inredare. Följ med till en unik, kulturhistorisk miljö i Närke.
Av GUNILLA VON PLATEN Foto ANDREA TURANDER
HERRGÅRDSLIV
Om man skulle titta ner på Dylta bruk från luften ser man den långa allén som sträcker sig mellan stora fält. Den passerar den engelska parken fram till de gula herrgårdsbyggnaderna, för att fortsätta mot det gamla bruksområdet och de många ekonomibyggnaderna.
Dylta bruk har en lång och väldokumenterad historia. Enligt sägnen var det en finne, som man sa då, som strövade över höjderna i de närkiska skogarna för att leta malm då han råkade hitta ett gulaktigt stråk i gråberget. Det visade sig vara svavelkis.
Närke var på den tiden, på 1570-talet, en del av Gustav Vasas yngste son Karls hertigdöme. Hertigen underrättades om det unika fyndet och gav order om att ett svavelbruk skulle anläggas vid Dylta, där det redan fanns vattenkraft vid en kvarn. Karl (senare IX) insåg värdet av att ha ett svavelbruk i sitt hertigdöme eftersom svavel användes för att tillverka krut. Det var, liksom järnmalm och koppar, den tidens hårdvaluta och en betydelsefull exportvara, År 1583 stod anläggningen klar. Det sjöd av verksamhet på Svavelbruket i Närke som det först hette. Förutom svavel framställde man vitriol och några år senare utökades produktionen med rödfärgsbränning och aluntillverkning. Men det fanns också stora problem med verksamheten. Det var brist på ved och kol eftersom man hade prioriterat åkerjord framför skog och med svedjebruk hade stora skogsmarker bränts ner. En annan svårighet var att få tillräckligt med arbetskraft till det tunga arbetet vid gruvan. Under Gustav II Adolfs tid kallades en gång tusen knektar in för att ösa vatten ur gruvan med hinkar och stegar. Och redan då uppmärksammades att rök och utsläpp påverkade vattendrag och böndernas skördar.
Det finns inga byggnader kvar från den första tiden, men på en karta från 1637 är en byggnad utmärkt som Kronans gård med kyrka, bodar och magasin omgivna av en gärdesgård. Sätesgården låg på samma plats som den nuvarande herrgården. Det finns kraftiga murar, valv och en dörr i källarvåningen som mycket väl kan vara från 1500-talets slut.
Mangårdsbyggnaden byggdes om vid mitten av 1700-talet av riksrådet Samuel Åkerhielm som blev ägare till Dylta bruk 1739 genom gifte.
