Om inte Gustav III rest till Italien – då hade kanske det sena 1700-talet sett annorlunda ut i Sverige! Kungen inspirerades av antiken och skapade ett ideal som fick hans namn. Här berättar antikexperten Sofia Silfverstolpe om den gustavianska stilen.
Av SOFIA SILFVERSTOLPE
När den konstintresserade Gustav III reste till Italien på 1780-talet återvände han påföljande år full av intryck, inspiration och med ett par hundra antika skulpturer. Det var inte bara kungligheter som färdades till kontinenten och ville se sig om kring, många unga aristokrater sändes också ut på bildningsresor, så kallade ”Grand Tours”, och då var Italien det självklara resmålet.
Gustav III:s expedition fick en enorm betydelse för den gustavianska tidens stilmässiga utveckling och resulterade också i öppnandet av ett av norra Europas första museum. I den nordöstra flygeln på Stockholms slott ligger Gustav III:s antikmuseum och här finns det rika urvalet skulpturer som skeppades från södra Italien att besöka än i dag.
Gustavs III:s genuina konstintresse gynnade många yrkeskategorier som arkitekter, skulptörer, dekorationsmålare, schatullmakare (som var 1700-talets benämning på möbelsnickare), stolmakare, gelbgjutare (som jobbade med mässing), bildhuggare och många fler. Den höga kvalitet som utvecklats under den föregående perioden rokoko gällde än, men i stället för mjuka former eftersträvas nu symmetri, raka linjer och enkelhet. De stilrena och klassiska idealen gör stora avtryck i såväl inredningar, möbelkonst och arkitektur.
Den gustavianska stilens allra mest namnkunniga mästare är möbelsnickaren Georg Haupt (1741–1784). Han var den som först introducerade nyklassicismen inom möbelkonsten genom att utföra ett gustavianskt skrivbord år 1770, på beställning till drottningen Lovisa Ulrika. Efter det utsågs han till hovschatullmästare – för många klingade den franska titeln Ébéniste du Roi ännu finare. I sin roll som hovsnickare utförde Haupt en ansenlig mängd möbler till kungen, hovet och de adliga kretsarna. Trots sin korta verksamhetsperiod och samarbetet med endast ett fåtal gesäller var han oerhört produktiv. Ur hans verkstad strömmade små lätta bord, skrivbord och byråer.
En så kallad ”Haupt-byrå” är ett epitet som har en storslagen innebörd och det som är typis
