Tillsammans med maken Ronny bor Ingrid Persson på Sveriges kanske mest otillgängliga gård. Förutom den årliga turen till närmsta affär 55 km bort så lever de av naturen tillsammans med sina renar och får. – Jag gillar det elementära, allt som har med ren överlevnad att göra, säger Ingrid Persson.
TEXT & FOTO BJÖRN GUSTAVSSON
Efter hundra mils bilkörning från Stockholm, genom ett inland präglat av kalhyggen och avfolkning, når jag i kvällningen den lappländska gamla fjällgården Gränssjö, bara en mil från norska gränsen.
Här bor paret Linda och Kent Israelsson, mångsysslare som vid sidan av jakt, fiske och jordbruk även satsar på småskalig turism. Det finns gott om öring och röding i omgivande fiskevatten.
När Kent växte upp här, tidigt på 1960-talet, fanns inte ens bilväg. Nu slingrar den så kallade Sagavägen fram genom denna storslagna, nästan helt obebodda vildmark.
Nästa morgon går jag den cirka 15 km långa stigen söderut till den väglösa gården Vardofjäll. Myrarna lyser gulröda av hjortron, och i fjällbjörkskogen finns gott om sommarkantareller. Efter en lång stigning upp på kalfjället möter jag stora renflockar, som nyfiket följer min vandring. I dalgångarna, kring vilt forsande bäckar, lyser marken av smörblommor och midsommarblomster. Fjälltopparna runtom är ännu snöstrimlade. Längst i norr syns Vindelfjällen, nästan helvita.
Vardofjäll är sannolikt Sveriges mest otillgängliga gård som ännu är i drift. Jag får en pratstund med Ingrid Persson, som bor här tillsammans med sin man Ronny, som dock för tillfället befinner sig hos närmsta grannar österut, på gården Gielas, 18 kilometer bort. Där hämtas post en gång i veckan. Närmsta affär finns Dikanäs, ytterligare 55 km bort. Till Gielas är det två—tre timmars strapatsrik resa från Vardofjäll; långa sträckor med båt, däremellan med fyrhjuling i obanad terräng. Från gården ner till båthuset är det ett par kilometer.
Vintertid används snöskoter. Halvvägs till Gielas finns en koja som kan användas i nödlägen, exempelvis vid plötslig snöstorm.
Ingrid bjuder på rökt älgkött och kokkaffe och börjar berätta om livet i Vardofjäll. Det märks genast hur genuint lycklig hon är att få bo så här.
– Jag förstår inte hur man kan tycka att en stad kan vara vacker. Om jag hade en lägenhet skulle jag ge mig av därifrån så fort jag kunde.
Hon säger sig vara asocial – men hennes människointresse är å
