När Hanna Mogren och Colin Scott Wheatley började samarbeta, möttes också land och hav. Idag lär de båda eldsjälarna ut konsten att skörda och laga till vilda växter och blötdjur. Vilda morötter, tångräkor, saltarv, strandkål, ostron och hjärtmusslor blir till läckra rätter vid Västerhavets rand.
TEXT: MARIA ANNAS • FOTO: STEFAN WETTAINEN
En slingrig väg tar mig fram i det kuperade landskapet. Havet känns nära och luften bär spår av sälta. Små gårdar och samhällen ligger inklämda mellan bergsknallar och höga klippor. Runt gårdarna är det grönt och frodigt. Känslan är lite som att åka in i en gammal skolplansch, som tidlöst avbildar ett bohuslänskt odlingslandskap från förr.
Vegetationen tätnar, vägen blir allt smalare. Bilen kryssar mellan stenhällar som sticker upp här och var i skogen. Jag är på väg hem till åttioårige Colin Scott Wheatley: fiskare, forskare och forager. Han bor vid vägs ände, omgärdad av skog och sjöar utanför Strömstad, och äntligen dyker huset upp mellan blommande äppelträd och sviskon. Dörren står på vid gavel. Efter en kort stund dyker han upp i farstun med en vacker men giftig neptunussnäcka i handen – den största av snäckor i svenska hav, och till utseendet förväxlingsbar med den ätliga valthornssnäckan. Colins blick är varm och nyfiken när han entusiastiskt börjar berätta om snäckans liv och leverne, innan jag ens hunnit få av mig skorna.
Det doftar från vedspisen i köket. En robust stekgryta står och sjuder under lock, med smör- och olivoljefräst strandkål som han plockat på stranden. Colin häller över lite vatten från den kokande potatisgrytan då och då. Tar några nypor grovsalt och strör över kålen.
– Inga måttenheter behövs, bara känsla. Precis som när man beställer en avec i Spanien eller Frankrike, säger han och skrattar.
Vi sitter i det trivsamma köket och äter nylagad strandkål med hemodlad potatis. Han toppar anrättningen med en smörklick och nyskördad glasört, även den från stranden. Kålen har en smak av brysselkål och lite sparris. En viss beska anas, men den rundas av med hjälp av glasörten som är syrlig och salt. I sin sälta påminner den om smaken av tårar. Utanför fönstret lär sig tornseglarnas ungar att flyga; vi betraktar dem medan vi äter vår måltid. De bor under taket på Colins hus. Varje år ska en ny kull bli flygfärdig och bege sig ut i världen.
– Allt började på Jersey när jag var sjutton år, säger Colin plötsligt. Jag hade rest så långt jag kunde komma inom Storbritannien utan pass. Hängde nere i hamnen med en
