Regnfilmer & soffmat
När lågtrycken hopar sig är det dags att återuppväcka regnfilmen, menar farbror Linder nostalgiskt – och tillhandahåller lämpliga soppor och mackor för tevesoffan.
TEXT OCH BILD: JENS LINDER
Under min barndoms sommarlov hade väderleken stor betydelse. Var det soligt blev det bad och lek dagen lång. Regnade det, då fick man hållas inne och finna förströelse där. På det hela taget är det väl likadant för barnen idag, med den skillnaden att filmutbudet har vuxit exponentiellt.
Min barndom tilldrog sig på 1970-talet, långt innan streamingtjänster och internet, ja, till och med före videoapparater och kommersiella tevekanaler. Det som sändes på de två statliga kanalerna – TV1 och TV2 – var det som fanns att se. Rätt så påvert om man jämför med dagens utbud. Men det fanns också fördelar med det spartanska. Eftersom i stort sett alla hade sett samma film eller teveserie fanns det alltid någon att diskutera den med. Inga filterbubblor att tala om dåförtiden. Den begränsade valfriheten gjorde också att vi barn såg en hel del filmer som dagens ungdom i allmänhet väljer bort. Så hade jag redan i mellanstadiet stor kännedom om skillnaden mellan Fred Astaire och Gene Kellys danstekniker, var väl bevandrad i Åsa-Nisses märkliga universum, men hade också sett experimentella filmer av Andy Warhol och kikat mellan fingrarna i skräck när världen togs över av en utomjording i den svartvita B-filmsklassikern »Fantomen från Mars«.
På den tiden började de ordinarie sändningarna för det mesta sent på eftermiddagen. Mycket få program sändes dagtid. Men så fick tydligen en okänd person på Sveriges Radio (som bolaget hette då) en snilleblixt. Om vädret var riktigt uselt skulle mediemonopolet komma till undsättning och sända film på dagen – så att ungarna slapp tråkas ut totalt.
Exakt när detta infördes är svårt att reda ut. Framförallt för att sändningarna till en början saknade etikettering i tidningarnas tablåer. Efter en tid tillkom benämningen »sommarfilm«. Och ännu senare »regnfilm«.
Troligtvis började det hela mot slutet av 60-talet eller i början av 70-talet. Då sändes klassiska skräckfilmer från Universal vid tretiden på eftermiddagen vid dåligt väder. Det kunde vara titlar som »Frankenstein« (1931), »Dracula« (»Mysteriet Dracula«, 1931), »The Mummy« (»Mumien vaknar«, 1932) och »The Invisible Man« (»Den osynlige mannen«, 1933).
Flera journalister och debattörer var dock skeptiska till denna underhållningsform. Så frågade DN:s teve-recensent Ingvar Orre 1971 re
