Torpargrunden

Vårda & vädra

Ett litet 1850-talstorp står nedsjunket i marken. Det ser nästan ut att knäa i den mossiga gräsmattan bakom praktlysingen och borstnejlikorna i rabatterna.

Har man nyligen blivit ägare till ett sådant hus är det lätt att tro att det är i akut behov av lyft och omfattande åtgärder. Så behöver det inte alls vara. Stugan kanske bara är byggd på en enkel, men hyfsat fungerande rustbädd. Samma sak med ett hus från tidigt 1900-tal, där besiktningsmannen har skrivit ”röta i krypgrunden” i protokollet. Det är lätt att gripas av panik. Lugn, bara lugn! Ofta är det inte så illa och man ska inte göra mer än vad som behövs.

– Många tror att de har problem när de ser grannen dränera, säger antikvarien och byggnadsingenjören Peter Jarbring.

Han är noga med att inget hus är det andra likt. Grundkonstruktionen kan variera, liksom markförhållanden, vilka renoveringar som har gjorts genom åren och hur materialvalen då har sett ut. Att bo in sig under ett år och lära känna sitt hus innan man börjar greja för mycket med det är en bra grundregel. Är fuktproblemen inte pågående utan har stannat av behöver man kanske inte göra något alls.

Ofta säger man att ett hus har en torpargrund. Det är ett luddigt begrepp, som används både om ventilerade krypgrunder och äldre rustbäddar. Har man ett hus med rustbädd står det direkt på marken. Fyra hörnstenar och en stenbädd under murstocken lades ut på marken, liksom ett antal bjälkar att spika fast de tjocka golvplankorna på. Tack vare jorden direkt under golvet blev det inget vinddrag. Golvdrag förhindrades även genom att jord skottades upp mot huset. Ibland har markhöjningen lett till att hörnstenarna knappt syns.

Rustbädden är oventilerad. All markfukt stiger upp genom golvet, den har ju ingen annanstans att ta vägen. I hus på rustbädd är det extra viktigt att inte lägga in exempel