Snickarglädje & sociala reformerarvet efter c e löfvenskiöld

För eftervärlden har lantbruksarkitekten Charles Emil Löfvenskiöld (1810–1888) blivit mest känd som ”snickarglädjens fader”. Den beskrivningen är inte helt rättvis. Visserligen var hans populära typhusritningar fulla med sirliga verandor och allehanda lövsågerier. Men han var varken först eller ensam om att sprida mönster till snickarglädje. Det låg i tiden och gjordes av många andra. Löfvenskiölds vision handlade dessutom om något mycket större. Han ville med arkitekturens hjälp reformera hela den svenska landsbygden och förbättra livet för den lantbrukande befolkningen, som led svårt.

I dag är det svårt att föreställa sig eländet i 1800-talets bondesamhälle. En kraftig befolkningsökning innebar att det plötsligt fanns fler munnar att mätta, och det var långt ifrån alltid som maten räckte till. Ett gammalmodigt och ineffektivt jordbruk, undermåliga byggnader och klassamhällets många orättvisor gjorde livet plågsamt för många. Man gjorde laga skiften och en rad reformer – men problemen fortsatte. Allra värst var förstås perioderna med akut svält och missväxt. Det är inte konstigt att en och en halv miljon svenskar emigrerade till USA under perioden från 1800-talets mitt fram till 1920-talet. Det gick helt enkelt inte att skapa sig ett drägligt liv.

BAKGRUNDEN TILL LÖFVENSKIÖLDS engagemang i detta hittar vi i hans egen livshistoria. Han var visserligen född i en adlig familj, hans farfar hade byggt upp en ansenlig förmögenhet och ägde flera gods och egendomar. Men Charles Emils far, hovmarskalken Carl Fredrik Löfvenskiöld, hade inte samma affärssinne. Efter en rad misslyckade affärer gick familjen mer eller mindre i konkurs. Det blev en brutal klassresa nedåt. Carl Fredrik reste skamset utomlands där han stannade i hopp om nya affärer, något som aldrig hände. Resten av familjen flyttade in i Bergatorp, en liten förfallen utgård i Mariestadstrakten. Man fick leva ett helt annat liv än tidigare och på nära håll uppleva de svårigheter som bönderna l