Pärlspont går hem i alla miljöer

När vi började planera renoveringen av vår sekelskifteslägenhet i stan, sa jag till min make: ”Det blir inte någon pärlspont här i alla fall”. Lägenheten har en helt annan stil än vår bondgård på landet, den känns urban med sin höga rumshöjd, stora fönster, parkettgolv och stuckaturer. Hemma på landet är det lägre i tak, mindre fönster, plankgolv och taklister av trä i stället för gipsstuckaturer. Det kändes som att pärlspont inte passade in i stadsvåningen med sin tegelstomme, slätputsade fasader och innerväggar. Dessutom måste jag erkänna att all pärlspont på landet hade givit mig en mättnadskänsla. Där är det pärlspont i köket, trapploppet, hemmakontoret, båda badrummen och hallen både uppe och nere.

Trots att de två byggnaderna nästan är jämngamla har de väldigt olika karaktär. Huset som lägenheten ligger i är byggt år 1900 och mangårdsbyggnaden på landet byggdes 11 år senare. Lägenheten andas lyx och elegans som klackskor, silkeshandskar och plymhatt, medan det lantliga huset är folkligt och enkelt som träskor, lovikkavantar och huckle. Det beror givetvis på att de som byggde husen tillhörde olika sociala klasser, det vill säga borgare respektive bönder. De hade olika ekonomiska förutsättningar och sannolikt också olika estetiska ideal.

Vi inledde renoveringen i kapprummet, eller tamburen som utrymmet också benämns på lägenhetens gamla planritningar. Jag såg fram emot släta, målade väggar. Det skulle vara en snabb och enkel åtgärd, för befintliga väggar var tapetserade. Taket tänkte jag att vi bara skulle måla. Till skillnad mot resten av lägenheten var taket i tamburen inte elegant. Det var klätt med porösa träfiberskivor med synliga skarvar och gav associationer till offentliga lokaler på 1960-talet, där ljuddämpning var viktigare än arkitektonisk skönhet.

Att pappspänna taket elle