Idag kan vi knappt föreställa oss hur ett liv utan tvättmaskin kunde te sig. Men det var först efter andra världskriget som den elektriska maskinen fick stor spridning. Dessförinnan tvättades storbyk ett par gånger om året, klappbryggor fanns både på landet och i staden. Det slitsamma och kalla arbetet utfördes av kvinnor och unga flickor.
TEXT EMELIE SCHMIDT WIKBORG
Ett par gånger i veckan startar vi tvättmaskinen i de flesta hem, eller om vi bokar en tvättstuga lite mer sällan och kör flera tvättprogram efter varandra på en gång. Många har dessutom en torktumlare så att tvätten snabbt blir torr. Tvättmaskinen torde vara den mest arbetsbesparande hushållsmaskinen vi har, som dessutom möjliggör en hygienisk standard som var otänkbar innan elektrifieringen.
I det gamla bondesamhället utgjorde tvätten eller byken en mycket arbetskrävande insats, ett tungt, kallt och blött slit som utfördes ungefär två gånger om året; till vår och höst. Tvätten var kvinnogöra och på de flesta gårdar var det pigor, torpare eller tvättgummor som anlitades.
Förutom vatten, ved och eld behövdes ett rengöringsmedel för tvätten; såpa eller lut. Såpa kokades traditionellt av djurfett från exempelvis får och aska från lövträd. Ofta framställde gården sin egen såpa, men redan i Karl den Stores frankerrike på 800-talet fanns yrkesgruppen ”såpasjudare”. I Arbogas tänkebok från 1471 omtalas en ”sapokarl” och ett år senare en ”sapo kona”. I länderna runt Medelhavet kokades såpan eller tvålen på vegetabiliska oljor, liksom man än i dag kan köpa Marseille- eller Aleppotvålar gjorda på olivolja.
TVÄTTEN KUNDE OCKSÅ rengöras med bara lut, som framställdes genom att aska från lövträd blötlades i vatten. Efter några dagar silades askan ifrån och kvar fanns då lut som var rengörande, men också frätande om den var starkt koncentrerad. Tvättgummornas händer blev röda och huden tunn och skör av allt hetvatten, såpa och lut.
Först lades tvätten i blöt ett par dagar i tunnor och kar. Främst utgjordes tvätten av särkar och skjortor. Dessa var långa och rejält tilltagna och fungerade för männen även som kalsonger innan sådana kom i allmänt bruk under 1800-talet. Motsvarande för kvinnor, damkalsonger eller benkläder som det kallades, blev inte van
