Himmelsk halmkonst från lycka

Det finns mycket att vila blicken på i timmerhuset där Per-Åke Backman bor och arbetar. Här trängs tavlor med handvävda textilier och tjocka buntar med halmstrån.

– Numera brukar jag säga att jag bor i verkstaden, konstaterar Per-Åke med ett skratt när han slagit sig ner vid arbetsbordet mitt i rummet. Runt omkring oss hänger ett tjugotal av hans egensinniga halmkronor. Skira och lätta skapelser, ofta med detaljer av tyg eller kardflor (kardad ull), vit lintråd och äggskal, som nästan aldrig hänger helt stilla.

– Vid minsta andetag sätts de i rörelse. Jag kallar den för halmkrona, men det officiella svenska namnet är oro och det handlar om att den hela tiden rör sig. Förr i tiden fanns det en hel del folktro kring det här, berättar Per-Åke.

Stugan vi befinner oss i är byggd i slutet av 1800-talet och ligger inbäddad bland andra rödmålade hus i byn Lycka, någon kilometer öster om Leksand i Dalarna. Byn har varit hem åt Per-Åkes släkt under lång tid. Folkkonsten och slöjden har varit viktiga i släkten. Tidigare bodde hans farmor Knis Mia i det här huset och det var genom henne han upptäckte halmslöjden för mer än trettio år sedan.

– Farmor levde i skarven mellan det gamla bondesamhället och det moderna, så hon hade en massa slöjdkunskap som hon försökte dela med sig av till mig. När hon hade gått bort hittade jag halmkronor uppe på vinden som hon hade påbörjat, säger Per-Åke, som genom fynden blev inspirerad att själv testa hantverket.

Traditionellt har halmkronor från Leksandstrakten, som också kallas ”flugguskepp”, oftast ett flätat tak som halmprydnader sedan hängs ifrån, men eftersom Per-Åke inte visste hur man gjorde dem blev hans första försök något helt annat.

– När jag började var det en vit karta, det fanns väldigt lite dokumenterad kunskap att utgå ifrån. Jag fick försöka lära mig på egen hand och då blev det sådana här former i stället, säger Per-Åke och pekar