Bäddat för varm vila

4 min läsning

Våra dagars ergonomiska madrasser, praktiska påslakan och luftiga duntäcken har bara några årtionden på nacken. Innan dess bäddade vi våra sängar med halm, sticktäcken, djurskinn, dynor och ryor – allt värmande som fanns att tillgå!

TEXT EMELIE SCHMIDT WIKBORG

Högt uppbäddad säng med ett dekorativt ryatäcke överst, Delsbogården på Skansen.
FOTO: CLAUDIO BRESCIANI/TT

Efter en lång arbetsdag kan det kännas som en belöning att få krypa till kojs och dra täcket över sig. Kanske sover du under ett lätt och luftigt men ändå värmande duntäcke, eller så trivs du bäst under ett tyngdtäcke som blivit populärt de senaste åren.

Ville man hålla sig varm i sängen förr i tiden fick man bädda med både varma och tunga täcken. I botten på sängen lades tröskad halm, till exempel från råg. Man tog en handfull halm, vek den och lade tvärs över sängen. Detta upprepades flera varv och mellan varje varv ströddes lös halm tills sängen blev riktigt högt uppbäddad. Det dröjde inte särskilt länge förrän sängen blev nerlegad och man fick fylla på med halm igen, således ett ständigt återkommande bestyr. I Ovansjö i Gästrikland sade man därför ”Den som bäddar sängen jämt och fint får fina barn”. Halmen var ett praktiskt material när man hade småbarn, när den blev smutsig var det bara att slänga och ta ny.

Under medeltiden kunde sänghalmen täckas av vadmal. Den övergavs dock så småningom och i stället kom lakan sydda av sämskat skinn eller kalvskinn, material som den vassa halmen inte gick igenom. Skinnen kunde dock inte tvättas. Tätt vävt linne- eller hampatyg var också vanligt, det var inte lika slitstarkt, men gick å andra sidan att tvätta. Senare syddes halmen in i madrasser och sådana användes fortfarande på landsbygden åtminstone in på 1930-talet.

DJURFÄLLAR HAR ANVÄNTS som täcken sedan urminnes tider. När locken ska sparas på ett fårskinn kallas behandlingen av skinnet för beredning, till skillnad från garvning som görs av skinn utan lock eller päls. Detta arbete utfördes ofta av skinnare som vandrade runt i bygderna och beredde eller garvade skinn på gårdarna. Skinnen kunde smörjas in med sältran eller bomolja (en sämre sorts olivolja) innan de skrapades och bearbetades för att bli mjuka och rena. Enligt en annan traditionell metod ströks skinnen med en tjock välling kokad på fiskspad och rågmjöl. Sedan fick de ligga i två veckor innan de bearbetades.

Av sex fårskinn fick man en lagom stor fäll till en säng och j


Denna artikel är publicerad i...

Liknande artiklar

Liknande artiklar