Cecilia Lindblom, Ansvarig redaktör
Mitt första lampfynd gjorde jag för många, många år sedan bland grovsoporna i hyresfastighetens soprum. Det var en 1940-talsplafond i ljusgrönt råglas med slipad dekor som någon helt obegripligt hade slängt. ”Wow, vilket fynd!”, tänkte jag, trots att själva armaturen saknades. Men så nämnde jag det för min mormor och morfar och nästa gång de kom på besök hade de minsann med sig en passande armatur i metall med små fina löv av glas. Snart hängde den i 1940-talslägenhetens vardagsrum och såg ut som den alltid hade funnits där. När jag flyttade vidare fick den förstås följa med. I dag hänger den i brasrummet i vår 1910-talsvilla och förgyller sin plats.
Ett annat roligt lampfynd gjordes på en bättre samlarmarknad i Solnahallen, där hundratals utställare hade tagit med sig fina antika saker. Den här gången var det en taklampa – sannolikt tillverkad på 1930-talet – med pendel och takkopp av vitmetall, rosa glaskupa med tunna blå linjer och en dekorativ tofs som fångade mitt öga. ”Åh, den ska jag ha”, tänkte jag. Sagt och gjort, lampan fick utan prutande följa med hem och hänger nu i vår lilla gästtoalett och sprider sitt varma rosa sken över nödiga besökare.
I den lokala antikaffären föll jag för en dubbel skomakarlampa i mässing med vita glasskärmar. Ägaren hade själv haft den i sin bostad, men hade nu beslutat si
