Här får vi följa Erika Åbergs projekt i huset på landet, lägenheten i stan, på tv-inspelning med Det sitter i väggarna och på andra uppdrag. Häng med!
TEXT OCH FOTO ERIKA ÅBERG
Byggnadsvård i vardagen med Erika Åberg
MED ALLA SINNEN PÅ HELSPÄNN
Att bo på den oupplysta landsbygden, dessutom med skogen som granne, innebär att det är riktigt mörkt om kvällarna en stor del av året. Erika vet allt om hur det kan kännas.
Från skogen hörs ett skärande ljud. Det låter som ett mänskligt ångestskri, men trots att jag har hört det många gånger förr och vet att det är en räv reser sig håret på armarna. När jag ska gå ut med soporna och ge kvällsmat till kaninerna och hönsen tar jag på mig pannlampan för att se var jag sätter fötterna i den svarta natten.
I vår lilla by finns ingen gatubelysning, var och en får stå för det ljus man själv vill ha för att hitta till soptunnorna, brevlådorna och grannarna. Vid klart väder ser man upp mot tusentals stjärnor. På den oupplysta landsbygden syns fler stjärnor än i staden, där skenet från trafiken, reklamskyltar och bostäder konkurrerar med stjärnbilderna på himlavalvet.
Jag öppnar entrédörren, här finns en av gårdens få utomhuslampor. När jag har tagit ett par steg i det knastrande gruset ser jag ett par runda gula reflexer borta vid ladugården. Det är ögonen från en grävling som stirrar på mig i några sekunder, innan den snabbt kryper in under husgrunden igen. Jag styr pannlampan åt motsatta hållet, lämnar grävlingen bakom ryggen och försöker låta bli att tänka att den skulle komma rusande och nafsa mig i hälsenorna.
Jag går ut genom grinden och börjar gå på byvägen mot soptunnorna. Min blick söker efter månen. När det är fullmåne lyser den som en strålkastare över byn, men i dag syns bara en diffus skärva bakom slöjmoln. Plötsligt susar något svart blixtsnabbt förbi ovanför huvudet och det kommer ett vinddrag mot hjässan – en fladdermus eller flera? De dras mot ljuset från min pannlampa, så jag stänger snabbt av den.
MED ÖKAD PULS fortsätter jag med soppåsen i handen
