Nystart i byskolan

En förskräcklig syn mötte när Joar Dahlström bara av ren nyfikenhet, gick på husvisningen i den lilla byn utanför Kristinehamn. Bostadshusets yttertak var utdömt, innertaken vattenskadade och i källaren stod vatten långt upp på väggarna. Men på gården fanns också ytterligare ett hus, en bortglömd skola från 1800-talet. När Joar klev in i den stora skolsalen förbyttes hans humör och tårar av glädje började rinna.

Vi svänger av landsvägen strax norr om Kristinehamn. Ganska omgående hittar vi det vi söker. Heinola skola från 1878 med tillhörande lärarbostad från 1920-talet. När vi kliver ur bilen kommer några hönor och en tupp springande emot oss. Strax efter släntrar ett gäng glada grisar och genom uthusdörren tittar en kanin nyfiket ut.

I väntan på att gårdens ägare ska hinna hem från jobbet i byggnadsvårdsbutiken Kuskhuset i Karlstad kliver vi in i farstun och hälsar på hunden och katten.

FARSTUN LEDER VIDARE till den första salongen och här blir ägarens stora passion för förra sekelskiftets stilideal tydligt. Salongsmöblerna från sent 1800-tal samsas väl med alla dekorativa föremål så som flussvaser, majolikakrukor, fotoramar, fotogenlampor och inte minst alla vackra broderade och hemvävda dukar och gardiner.

- Den här salongsguppen fyndade jag nyligen för 25 kronor på auktion. Den är i fint originalskick och i många delar. Det som inte fick plats här har jag ställt på övervåningen, berättar Joar när han med dagens loppisfynd i handen, en aladåbform, kliver över tröskeln.

När vi beundrar den makalösa stämningen utbrister han:

- Jag har det nog egentligen ganska fult hemma! Tillräckligt fult för att det ska bli charmigt. Att bara ha fina saker i inredningen bidrar inte till att skapa en spännande miljö. Det behövs även fula saker för att få den intressanta effekten som sätter inredningen i ett sammanhang som skapar liv och rörelse.

Ett exempel på att det snygga inte alltid är det rätta är Joars val att pryda väggarna med porträtt i gamla originalramar snarare än med dyrbara tavl