Förr var det många som tillverkade sina egna räfsor i Sverige, i dag är slöjdaren Anders Lindberg en av få i landet som ägnar sig åt hantverket. Nu hoppas han att fler ska skippa plasträfsan och i stället se fördelarna med en handgjord räfsa i trä, och han delar gärna med sig av sin kunskap.
TEXT ANNA RÖKAEUS | FOTO KARIN WILDHEIM
På toppen av en backe i Kviberg i Göteborg ligger en byggnad som på 1930-talet uppfördes till områdets tidigare regemente. Här huserar i dag Anders Lindberg med sin verkstad. I hans händer blir trä till möbler och köksredskap – men också till räfsor.
– Jag är nog en av få i Sverige som tillverkar räfsor i dag. Förr var det ett hantverk som många ägnade sig åt, konstaterar han.
För att förhindra att kunskapen ska gå förlorad sammanställer han nu en skrift om traditionell räfstillverkning i ett projekt på Hantverkslaboratoriet vid Göteborgs universitet.
– Den bygger dels på intervjuer som jag gjort med ett par äldre slöjdare och dels på dokumentation om räfsor från olika arkiv och äldre texter. Geografiskt är det Sverige som jag har studerat. Att tillverka räfsor är något man gjort sedan långt tillbaka i tiden, till exempel har man i södra Sverige hittat två räfskammar som daterats till 200-talet. Historiskt har det varit ett viktigt redskap vid slåtter.
GEMENSAMT FÖR TRADITIONELLA räfsor är enligt Anders att de är gjorda av trä och består av delarna skaft, kam och pinnar, men i detaljerna kan det finnas en hel del skillnader.
– De skiljer sig åt i konstruktion och utseende i olika delar av landet. I vissa trakter verkar det också som att man har haft olika varianter av räfsor till olika ändamål, medan man på andra håll hade samma typ av räfsa oavsett vad man räfsade. Dessutom har varje räfsmakare sina särskilda metoder och finesser – det finns nog nästan lika många varianter på räfsor som det har funnits personer som tillverkat dem.
Ett par saker som kan variera är antalet pinnar och tätheten mellan dem, liksom hur skaftet är fäst i kammen.
