Getter är glada och sällskapliga djur som öppnar upp landskapet och gärna följer med på promenad. Men geten har också spelat en betydande roll i kulturhistorien.
TEXT EMELIE SCHMIDT WIKBORG
ISverige finns i dag ett par getraser. Under 1900-talet ledde bevarandeinsatser fram till rasen svensk lantrasget, som är särskilt lämplig för mjölkproduktion. En mer ursprunglig och inte lika avlad ras är allmogegeten som i sin tur indelas i göingeget i södra Sverige och jämtget och lappget i norr. Jämtgeten finns i dag bevarad i två stammar, en nordlig och en sydlig. Lappgeten härstammar från den samiska befolkningens djur.
För ungefär 10 000 år sedan tämjdes de första getterna av människan i Zagrosbergen i västra Iran. Förmodligen fångade man in killingar efter att getmammorna fälts i jakt. Så började historien om människan och geten, det första idisslande djur som blev domesticerat. Geten blev värdefull i den jordbrukskultur som nu började utvecklas. Den gav både mjölk, slitstarka skinn, horn och ben till redskap samt kött. När jordbruket spreds till de sydliga delarna av Europa följde geten med och nådde så småningom även Norden.
Trots att geten och fåret varken är särskilt lika till det yttre och inte heller i egenskaper; geten är lätt att tämja, är sällskaplig och älskar att hoppa, till skillnad mot fåret som är skyggare och sällan hoppar, så är deras ben förvillande lika. Detta gör att det är svårt att i ett arkeologiskt material urskilja vilka ben som kommer från får och vilka som kommer från getter. Ofta anges benen endast som får/get. Redan under den tidiga bondestenåldern finns geten i Sverige. Under bronsåldern var det vanligaste offerdjuret får/get.
Geten syns också på hällristningar från bronsåldern och så småningom dyker geten upp som dragdjur framför en av våra mest kända fornnordiska gudar, Tor i sin vagn. Hans bockar hette Tanngjnost (den som gnisslar tänder) och Tanngrisne (den som har glest mellan tänderna). På kvällen åts de upp och på morgonen fick de nytt liv igen, precis som grisen Särimner. På taket till Valhall stod geten Heidrun och åt av världsträdet. Ur hennes juver mjölkades mjöd till stupade krigare. Att getmjölken kunde ha magiska egenskaper vittnar den isländska Eiriks saga om, där en sejdkvinna åt getmjölksgröt. I de gamla Eddadikterna förekommer geten tämligen ofta s
