Bruksföremål av emalj hade sin storhetstid under 1900-talets första decennier. På 1950-talet utkonkurrerades materialet av plasten. Men med plastbantning och ökade krav på hållbarhet tycks intresset för emalj nu öka igen. Pernilla Flyg tar oss med på en nostalgisk återblick, som börjar i det egna torpet.
TEXT PERNILLA FLYG
Det är något särskilt med emaljkärl. De milda, nästan skimrande färgkombinationerna och rundade kanterna väcker habegär och en romantisk känsla av ”sommar på landet”. Många gamla emaljföremål är också populära samlarobjekt med efterföljande höga priser. Jag gillar emalj, i vårt torp har jag räknat till över 50 emaljprylar – alltifrån brödburkar till slevar. Och det är väl nästan så att ett utedass utan tvättfat och kanna i emalj, inte är ett riktigt utedass? Emaljerade kokkärl funkar både på induktionshäll och över öppen eld, och om du har en vedspis kan du ställa emaljkärl både på spisen och i ugnen. Själv har jag lagat en middag på min gamla emaljerade Husqvarna No. 1927 med tio olika små emaljerade ”kompottkärl”, vilket gick utmärkt!
Många skulle nog dra sig för att återanvända en gammal rostfri kastrull till blomsterarrangemang, men när det gäller emaljkärl har de sin charm även om de är kantstötta. Rara buckliga emaljmuggar rymmer barnens blombuketter såväl som sommarens första blåbär. Eller varför inte förvara besticken i muggarna som lätt kan flyttas från köket till uteplatsen? Det gamla handfatet med sin fläckvis blottade metallkärna, kan fyllas med is som får kyla öl, bubbel och läsk till sommarfesten. Med en rutig kökshandduk i blir den istället ”korg” för nybakt bröd.
NÄR PLASTEN KOM på 1950-talet började emaljkärlen fasas ut från köken. Ut med det gamla, in med det nya. Men nu råder det omvända förhållandet – nya användare upptäcker emaljen, tillsammans med glas och rostfritt. De genuina materialen är hållbara på flera sätt och rimmar bra med vår nutida ”plastbantning” .
Ordet emalj kommer från franskans émail, av germanska ordet smalt (smälta). Enkelt beskrivet är emalj glas som färgats och bränts ihop med en yta av metall. Den äldsta kända emaljen är över 3000 år gammal och utgörs av detaljer på smycken. Tekniken utvecklades samtidigt på flera platser, som i Grekland, Egypten, Kina och runtom i romarriket.
Emaljering var från början en mycket kostsam process och tekniken förfinades för olika ändamål. Det krävdes s
