Ett stort och vräkigt altandäck passar inte till ett gammalt hus, resonerade Erika under många år. Men, så började hennes grundmurade värderingar sakta förändras. Det finns kanske en del positivt med en altan ändå...
TEXT OCH FOTO ERIKA ÅBERG
Det började med att jag kom på mig själv med att muttra surt för mig själv. Ska det vara nödvändigt med altandäck? Det går väl bra att sitta på gräset, det har ju folk gjort i alla tider, tänkte jag. Varenda gång jag körde genom ett villaområde eller samhälle märke jag hur irritationen steg, jag blev så provocerad över alla dessa trädäck som växte som svampar ur marken, det ena större än det andra. Stilpolisen i mig rynkade på näsan åt de tryckimpregnerade trallarna, påhängda som bryggor med klumpiga relingar på alla typer av hus, utan någon hänsyn till husets ursprungliga arkitekturstil eller kulturhistoriska värde.
När jag var barn och bodde i kedjehus hade vi altan. Jag minns hur glad mamma var över att det fanns altandörrar från både köket och vardagsrummet i 1970-talshuset vi flyttade till när jag var nio år. Med dagens mått var det ingen stor altan. Den sträckte sig visserligen mellan de två rummen, men i djup var den inte större än att en utfälld solstol precis kunde få plats. Skulle någon passera, fick man hoppa ned på gräset för att runda solstolen. Symboliskt var altanen större. Där och då kändes den lyxig och modern. Solbränna var högstatus och på en gassande altan kunde man ligga och steka, insmord i kokosolja för att brännan skulle ta maximalt. Hade man tur blev man så brun att någon frågade om man hade varit utomlands. Flygskam fanns inte som begrepp och att solbränna ökar risken för hudcancer var de flesta lyckligt ovetandes om.
2000-TALETS ALTANDÄCK ÄR girigt stora, de är scengolv för sommarens lättja och frosseri. Här ska det grillas, drickas, ätas, solas, vilas, spelas spel och pratas till småtimmarna. Då slås gasolvärmarna på, och så kan utelivet fortsätta ytterligare.
Bara tanken på en livsstil med tid för frestande dödssynder provocerade mig åren efter att vi hade flyttat till vår gård. För oss var både vardag och helg galet intensiv med husrenovering, småbarn, djurskötsel och arbetsliv. Vi grillade väldigt sällan, och när det skedde drog vi fram en grill som min pappa hade svetsat ihop oc
