Judy Garland var kvinnan med den himmelska rösten och det tidvis helvetiska livet. Nu går filmen om hennes liv med Renée Zellweger i stjärnrollen på biograferna.
text: MAGGAN HÄGGLUND foto: AP, TT, MGM, AP WARNER BROS, BO SCHREIBER
DEN 10 OKTOBER var det premiär för storfilmen Judy om Judy Garlands liv, själv dog hon ensam i ett badrum i London alldeles för ung för femtio år sedan.
Hon blev 47 år och kommer alltid att förknippas med sin sång Somewhere over the rainbow – någonstans ovanför regnbågen.
Själv kom hon aldrig dit. Men hon slutade aldrig hoppas.
Hon var den späda ikonen med den stora, stora rösten.
Det är Renée Zellweger som spelar en förbluffande porträttlik Judy. I filmen är året 1968, Judy och mannen som skulle bli hennes make nummer fem är i London för att förbereda en show. Jobba skulle hon, jobba måste hon trots att hennes späda kropp var helt nedbruten. Men hon hade alltid varit supertalangen som drog in pengarna i familjen.
Och hon hade jobbat sedan hon var två och ett halvt, klättrade upp på scenen där hennes storasystrar uppträdde och sjöng den enda sång hon kunde Jinglebells, jinglebells. Pappa Frank fick lyfta henne av scenen. Hon ville aldrig sluta sjunga. Och publiken älskade henne.
I hela livet skulle scenen vara den enda plats där Judy Garland kände sig riktigt trygg och älskad.
Att leva lycklig var hon inte så bra på, men att sjunga och showa och få publiken att öppna sina hjärtan och älska henne, det var hon suverän på.
Det började tidigt. Pappa Frank drev biografer, mamma Ethel drevs av en enda passion – hennes tre döttrar skulle få bli stjärnor.
Och när dotter nummer 1,"Susie" och dotter nummer 2, "Jimmy", varken visade sig ha riktig talang eller lust för att uppträda så kom nummer 3, Judy – eller Frances som hon egentligen hette eller ”Baby” som hon kallades – ensam i strålkastarljuset. För hon kunde sjunga och hon älskade scenen och publiken. Och publiken älskade henne.
Däremot älskade inte Judy att släpas runt av mamma och bo på hotell långt från pappa och systrarna. Allra värst var när mamma Ethel straffade henne genom att hota att överge henne, gick ut, låste och lämnade henne ensam i ett mörkt hotellrum – för att sedan komma tillbaka till en uppriven och gråtande femåring som lovade vara så snäll, så snäll. Hela sitt liv skulle hon vara rädd för mörker.
Efter år av harvande på olika små scener kom det stora genombrottet. Al Rosen, en Hollywood-agent hörde Judy sjunga och insåg att han hitt
