1.80 cm lång i strumplästen, ofta med blommor i håret men ständigt utrustad med knivskarpa åsikter – det går helt enkelt inte att komma undan Zinat Pirzadeh (om man nu mot förmodan skulle vilja det). Skickligt balanserar hon familjelivet med artisteriet och arbetet som människorättsaktivist samtidigt som hon ömt vårdar sin stora samling av kläder, skor, väskor, hattar, paraplyer och vintagekläder. Men, hon kallar sig själv fullständigt stillös när det kommer till mode. Välkommen hem till Zinat!
text: ANNA KVIE foto: MICAEL ENGSTRÖM
Att kliva in i Zinats lägenhet får en att tappa andan för ett kort ögonblick - för var börjar man? Här samsas oändligt mycket av det mesta i en skön blandning av Tusen och en natt och Det gamla Hollywood och inget är varken måttligt eller lagom. Medan fotografen Micke packar upp sin utrustning kastar vi oss helt sonika på sängen för att prata kläder och betydelsen av kläder för henne: – Jag har alltid älskat kläder och tycker det är så fint att här i Sverige blir man inte lika definierad utifrån vad man råkar ha på sig som man till exempel blir i Mellanöstern. Där ser man direkt vem som är rik eller fattig och det handlar väldigt mycket om att visa upp sin status. Men kläder har med tiden även blivit en politisk och inte minst en fråga om ens egna miljömedvetande.
Hemma i lägenheten i Hägersten, med naturreservatet precis utanför knuten och med ett påtagligt lugn är kontrasten till uppväxten i Iran stor; – Jag kommer ju från en fin familj och det var alltid väldigt viktigt att markera att vi var framgångsrika. Jag var dessutom enda dottern så min mamma lyckades alltid klä mig i de mest obekväma klänningar, helst med stora rosetter där bak och kammade håret så hårt tills man grät. Jag som ju egentligen var pojkflicka, en tomboy, kom ständigt hem i trasiga klänningar och med rufsigt hår, förklarar Zinat med ett leende.
Tidigt 1970-tal var nämligen långt ifrån de strikta klädregler och beslöjade kvinnor som vi förknippar Iran med idag. På gatorna såg folk snarare ut som om de var på väg till Studio54 en vanlig vardag, haute couturen-plaggen och Chanelväskorna duggade tätt och frisyren skulle helst se ut som ikonen Farah Dibas. Men i och med revolutionen 1978 förändrades allt och i början av 90-talet flydde Zinat med sin då drygt tvåårige son Armand till Sverige efter en lång strapatsfylld resa genom Europa.
– Jag har bilder från flyktingförläggningen där jag och Armand väntar på att få kläder. Jag
