Peggy Guggenheim var kvinnan som älskade konst, sex, pengar och sig själv. Ungefär i den ordningen. 40 år efter sin död hyllas hon nu som det samlar-geni hon var i en stor utställning.
text: MAGGAN HÄGGLUND foto: SOLOMON R. GUGGENHEIM FOUNDATION/ ARCHIVIO CAMERAPHOTO EPOCHE, THE ESTATE OF FRANCIS BACON, RAY WILSON, TT, AP
PEGGY GUGGENHEIM
Levde: 1898–1979, hon blev 81 år.
Familj: Gift två gånger med Laurence Vail 1922–1928 och Max Ernst 1941–1946.
Barnen Sinbad och Pegeen, barnbarn.
Konstsamling: Peggy Guggenheim Collection finns i Venedig guggenheim-venice.it.
VARJE ÅR VALLFÄRDAR över 400 000 besökare till Peggy Guggenheim Collection i Venedig för att se hennes unika samling av modern konst. I år kan det nog sättas nya rekord för 21 september öppnar utställningen ”Peggy Guggenheim. The Last Dogaressa” om kvinnan som skapade ett konstimperium och blev Venedigs okrönta drottning.
Själv ligger Peggy sedan 1979 tillsammans med tolv av sina hundar begraven i trädgården. Efter ett tragiskt och magnifikt liv vilar hon i döden omgiven av, de kanske enda två saker i livet som gjorde henne genuint lycklig, sina tavlor och sina små hundar.
Hon hade lite svårare med mänskliga relationer, Peggy. Trots att hon var rolig, vänlig, pratglad, bra på att lyssna och extremt sexig.
DET FINNS ETT RYKTE om att hon hade haft tusen älskare. Det får anses mycket överdrivet, men Peggy gjorde inget för att dementera det.
– Hur många äkta män har ni haft Mrs Guggenheim? Frågade en intervjuare artigt.
– Menar ni egna eller andras?
Blev Peggys motfråga.
Hon var den ensamma, lilla rika flickan som skapade sig ett äventyrligt, bohemiskt liv mot alla odds.
Det var ju meningen att Peggy Guggenheim som föddes i New York 1898 skulle bli en väluppfostrad, dekorativ hustru till någon man ur överklassen som liksom hon skulle ärva en eller annan familjeförmögenhet. Hon skulle producera några arvingar, umgås fint i salongerna och känna till alla etikettsregler som styrde New Yorks förmögna kretsar.
Det blev inte så.
Det såg Peggy till.
Hon ville nog egentligen bara en enda sak – få höra till, hitta en gemenskap, hitta ett sätt att uttrycka sig på.
Och hon visste tidigt att hon ville bort. Bort från de mörka salongerna med sammetsgardiner och tunga möbler och gamla tavlor i guldramar. Bort från det antika matbordet där hon satt och blev tvångsm
