text: ANNA & HANS SHIMODA foto: ERIK SIMANDER / TT
Begåvade Philip Jalmelid spelar Daniel Daréus i succéuppsättningen ”Så som i himmelen”. Hans musikaliska resa började redan 2003 när han vann en talangtävling på Gotland. Men då var knappast självförtroendet på topp.
– Jag trodde jag skulle bli utbuad, säger han till GALA magazine.
Vi måste ju börja med att prata om ”Så som i himmelen”. Vilken makalös succé det har blivit.
– Det kan man lugnt säga. Det är jätteroligt såklart. Det är en ynnest att få spela hemma i Stockholm och att få spela ett verk som är så välskrivet.
Hur toppar man det här?
– Ja, ni ... Man får väl försöka göra någonting ännu större. Men nä, jag vet faktiskt inte om det här går att toppa.
Du har haft huvudroller i ett flertal musikaler, men har ändå varit lite av en doldis. Annat är det nu. Är du bekväm med kändisskapet?
– Jag börjar bli det. Men jag har aldrig varit ute efter något kändisskap, utan har istället försökt hålla mig undan så länge det har gått. Och det beror på att jag är en ganska privat person. Jag tycker det är skönt att kunna knata ner till Ica i morgonfrillan och mjukisbyxor utan att någon tittar på mig och säger ”där är ju Philip Jalmelid, fan vad han ser ut”. Haha. Men egentligen bryr jag mig inte.
Det låter klokt. Över till något annat. Du är uppvuxen på Gotland. Var den harmonisk och fri från mobbing?
– Nej, det kan jag inte säga. Jag var ganska ensam och kände att jag var lite speciell och inte passade in upp till sjätte klass. Och som alla barn och tonåringar försökte man sedan hitta sig själv.
Jag var väldigt speciell på det sättet att jag var barn väldigt länge och älskade att klä ut mig. Jag kunde springa runt i Batmankostym tills jag var tolv år. Jag älskade det och att spela roller! Jag hatade också fotboll. Alla killarna älskade det och då blev det få kompisar. Och när man väl skulle spela fotboll på idrotten blev man mobbad för att man var så jäkla dålig. Och det förekom lite mobbing. Det kunde bli glåpord, väskor som slängdes iväg och det spolades i toaletten … Men till slut fick jag nog. Jag var ganska blyg och rädd och trodde att jag var svagare än alla andra. Men det slutade faktiskt med att jag försvarade mig med nävarna och efter det slutade allt. Jag satte ner foten, säger Philip och for
