Det är en tisdag i slutet av oktober 2021. Pandemin ser ut att börja lugna ner sig, och jag har bokat in tre dagar i Stockholm då jag har lyckats klämma in sex intervjuer i ett noggrant utformat schema. Först ut är Nadja Evelina, och medan jag närmar mig Stockholm träffas hon och fotografen Poxen på konsertstället Hus 7 nära Globen för en fotosession som behöver vara klar till klockan 15, lagom tills jag ska hinna dit. När jag kommer fram närmar klockan sig 15, men ingen står redo att slänga ut oss, så vi stannar en stund till. När Poxen är nöjd småpratar vi medan han plockar ihop sin utrustning och ger oss sedan ut i det kyliga duggregnet. Nadja och jag behöver hitta någonstans att sitta för intervjun, vilket visar sig svårare än vi tänkt. Vi går huttrande mot hotellet precis vid Globen med målet att sitta i nån receptionssoffgrupp, men när vi kommer fram är det låst. Till slut hamnar vi vid ett bord i Globengallerian, som är lugn såhär en vardagseftermiddag.
Nadja Evelina Olofsson är uppvuxen i Bollnäs. Som 17-åring var hon med i en Musik Direkt-tävling som sångerska i ett band, och mentorn som bandet blev tilldelad hörde efteråt av sig till Nadja och tyckte att hon skulle söka till mentorsprogrammet Systrarna.
– Och jag bara ”Men jag skriver inte låtar.” ”Men kan du inte göra det då? Testa!” Och så hörde hon av sig flera gånger och tjatade och till slut var jag ”Ja ja, men jag gör väl det då!” Haha! Och så kände jag väl ganska snabbt att det var nånting som jag tyckte om att göra och tyckte var kul. Och jag har tänkt på det i efterhand att jag skrev ganska mycket när jag var barn, vi var några kompisar som skrev låtar på rasterna – det har liksom funnits, men... sen så tappade jag bort det ganska tidigt. Och sen har jag inte tänkt på att det var nånting som jag kunde göra – fast jag spelade mycket piano och jag sjöng mycket.
Men det här bandet som du var med i då, var det med skolkompisar?
– Ja, precis. Så vi brukade ses på rasterna i högstadiet och vara i musiksalen och repa.
När Nadjas mamma fyllde 40 tjatade hon till sig en spelning av bandet på festen, och efter det flöt det på med lite mer spelningar i Bollnästrakten. Efter gymnasiet tänkte Nadja söka in på folkhögskola, men i en yrkeshögskolekatalog hon fått hemskickad hittade hon en utbildning i Örnsköldsvik under rubriken Kultur och musik, som hette Musikmakarna.
– Det lät väl ändå soft, tyckte jag. I efterhand fattade jag att många kom från låtskrivarsvängen i Stockholm och hade redan
