Islutet av december 2019 blev min bäste vän Emil Rossling bokningsagent åt debutanten Myra Granberg, som släppt singeln Tills mitt hjärta går under. När jag kollade upp henne insåg jag att jag redan hade en låt av henne i min 2019-spellista, men då under namnet Majro. Sen kom det en hel rad singlar från Myra under 2020, och när hon släppte Lose My Mind i början av 2021 och jag direkt kände att det där var en av årets bästa låtar så var det bara att boka en intervju.
Albumet Andra sidan är ni klara hann komma ut innan jag träffade Myra och hennes hund på bokningsbolaget All Things Lives kontor i Stockholm i slutet av oktober. Och det blev ett djupare samtal än jag tänkt mig, inte bara om musiken, utan också om ångest, dåligt samvete och vad som verkligen är viktigt att prata om.
Myra Granberg föds i Skellefteå 1994, men flyttar till småländska Nybro redan när hon är tre månader, då hennes pappa får jobb som träingenjör där. I högstadiet börjar hon inse att musik är något för henne, och hon går med i ett studiecirkelpunkband. På gymnasiet, runt 2011, startar hon och kompisen Robinholta Pankbanken, ett lite plojigt reggaepop-projekt, som får ganska mycket uppmärksamhet. Det är där Myra börjar skriva låtar mer på allvar, och inser att det är nånting hon verkligen är bra på. Under tonårstiden mår Myra annars inte särskilt bra, vilket hon berättat öppet om bland annat i podcasten Helt ärligt.
Myra suckar: – Allting utgår väl ifrån att det var ganska turbulent, familjemässigt. Föräldrarna skilde sig när jag var sex år gammal, och sen så blev det en otrygghet i det, och deras skilsmässa var väl kanske inte så smooth... De skils som ovänner och fortsätter vara det. Och det är ju inte ovanligt, men det påverkar ju i nån mån barn så otroligt mycket, att känna den här otryggheten, och att de inte vill prata med varandra och sådär. Och vi flyttar och byter skolor och det skapar nån form av osäkerhet hos mig. Och sen blir det nya familjekonstellationer och syskon hit och dit, samtidigt som man växer upp i en väldigt rastlös småstad, där det inte finns så mycket att göra, då hittar man ju på skit.
– Och jag har insett att jag är en ångestbenägen person, jag får lätt ångest. Vilket är intressant, för att min äldsta lillebror och min mamma har aldrig upplevt ångest, alltså i hela sina liv, det känns som att vi har olika dna typ. Men vad jag förstår är olika människor mer benägna för ångest.
Ja det är nog så. För jag är en av de tursamma som aldrig heller haft ångest
