30 år efter att The Cardigans bildades träffar jag Nina Persson hemma i hennes kök i Malmö. En världsstjärna som inte sökte uppmärksamheten och som själv blir starstruck, i en två timmar lång intervju om karriären och livet.
När jag i slutet av januari 2021 sitter i bilen på väg från Landskrona till Malmö för att göra en intervju med Nina Persson slår mig storheten i det hela. Det är inte bara min första liveintervju på nästan prick ett år, den är dessutom med Nina Persson. Nina Persson, sångerska i The Cardigans, enligt Wikipedia Sveriges åttonde största musikexport genom tiderna. Nina Persson, sångerska i soloprojekten A Camp och under eget namn, Dolly Parton-fan som medverkat i filmen Jag är min egen Dolly Parton och skådis i filmen Om Gud vill, politiskt engagerad medlem i amerikanska The Citizens Band och svenska Medborgarbandet. Nina Persson, meddesigner till en klädkollektion för Hope och utsedd till Sveriges bäst klädda kvinna av Elle. Dessutom nästan jämnårig med mig och därmed formad av samma 90-tal som jag, och mamma till en son som är jämngammal med min. Jag är milt uttryckt peppad.
Eftersom jag bara dagarna före fått veta att jag har antikroppar mot covid-19 kan vi ses hemma i Ninas, maken Nathan Larsons och deras 10-årige sons lägenhet i Malmö. I samma hus bor faktiskt även Cardigansmedlemmarna Lasse Johansson Ståle och Bengt Lagerberg. Även om vi inte märkt så mycket av The Cardigans i Sverige under de senaste åren finns de fortfarande som band, och var senast i mars 2020 i Mexiko och spelade precis när coronakaoset började bryta ut.
Vi sätter oss i köket och efter att vi mjukat upp med lite småprat om pandemin, Trump och nyinstallerade presidenten Joe Biden går vi bakåt i tiden. The Cardigans bildades 1992 i Jönköping av Peter Svensson och Magnus Sveningsson. Namnet kom från den tidens anglofili, bandet gillade inte bara de brittiska banden utan också den engelska landsbygden och tyckte att namnet The Cardigans kändes i linje med det. Första albumet Emmerdale kom 1994, inspelat i Tambourine Studios tillsammans med producenten Tore Johansson, och bollen var i rullning.
Redan 1997 hade The Cardigans blivit så enormt stora att det gjordes en bok om dem, med bilder av fotografen Martin Bogren och texter av journalisterna Martin Theander och Kristoffer Triumf.
Jag läste i boken Been It vilka otroliga siffror det blev runt er: Lovefool var etta på Billboardlistan två månader i sträck, ni var på 19 tidningsomslag i USA under våren 1997, ni turnerade i fyra världsdelar och så vidare. Hur var det? Blev det vardag
