Ett två timmar långt samtal med Titiyo om musiken, rösten, samarbetena, självförtroendet, tillhörighet, familj, barn och ålder, dålig syn, bra mat och en konstig fågel – livet, helt enkelt.
Titiyo Jah dubbades till Sveriges souldrottning redan för drygt 30 år sedan. Med ett rättmätigt ökande artistiskt självförtroende har hon tagit stora steg bort från soulen, men drottningen – det är hon fortfarande.
På långfredagen den konstiga social distansering-våren 2020 ringer jag upp Titiyo på Facetime, eftersom alla myndighetsrekommendationer hindrat mig från att åka och träffa henne personligen. På ett sätt passar det bra, eftersom hon precis lämnat Stockholm för ett halvår i sitt hus på Gotland. Hon sitter i ett rum med vita väggar, avslappnad men lika stunning som alltid, trots att ett brustet blodkärl gör hennes ena öga helt rött. Jag förvarnar henne om att jag har hur många frågor som helst, så vi bestämmer redan från början att vi ska dela upp intervjun och höras en andra gång om ett par dagar. Jag hade nämligen försökt, men gett upp, att hitta en specifik vinkling på intervjun, för jag var helt enkelt för intresserad av att prata med Titiyo om hela hennes karriär. Titiyo släppte sin första singel Break My Heart (But Don’t Waste My Time) 1988, och slog igenom året efter med andra singeln, den soulpoppiga Talking to the Man in the Moon. Bland artister som Madonna, Roxette och Bon Jovi kom Titiyo med något helt nytt, både musikaliskt och utseendemässigt. När jag nu kollar hur Trackslistans statistik över de hundra populäraste artisterna såg ut 1989 var den överväldigande majoriteten vita artister som framförde poplåtar (blandat med lite disco och pudelrock). En av de få undantagen var Titiyos storasyster Neneh Cherry, som också hon hade slagit ner som en mindre handgranat i musiksverige med sin Buffalo Stance året innan.
Titiyo berättar:
– Alltså, jag är ju uppväxt i en musikfamilj. Min mamma jobbade med musik, teater, dans, och min pappa var ju musiker och Neneh höll på med musik. Så det var alltid omkring mig, men jag... äh, jag var lite som Obelix, det var lite för mycket musik för att jag skulle tycka att det var speciellt intressant. Så jag intresserade mig inte för musik mer på allvar förrän den svarta musiken kom till Sverige. Alltså Michael Jackson, Whitney Houston, Flashdance, Fame, allt det där. Vändningen kom när jag gick ut gymnasiet ungefär. Och sen var det som att allting bara liksom hände, på nåt sätt. Jag upptäckte min röst, jag hittade folk so
