Helene Schmitz har länge fokuserat på sina egna fotografiska projekt, dligt inspirerad av film och måleri. Nu fortsätter hon att utforska människans fåfänga strävan efter att ha kontroll över omgivningen.
TEXT: PETER WIKLUND FOTO: HELENE SCHMITZ
Ljuset flödar in i Helene Schmitz ateljé på Odengatan i Stockholm, även en gråmulen dag i sena november. Vi befinner oss fyra trappor upp i ett vackert hus från förra sekelskiftet, där hon har haft sin bas sedan början av 90-talet. Rummet har dubbel takhöjd och ett rejält tilltaget fönster erbjuder fri utsikt över Vasastans takåsar.
Väggarna täcks av bilder som tillsammans blir som en provkarta över Helene Schmitz projekt genom åren. De tidigaste verken är från början av 80-talet, då hon började arbeta med fotografi.
– Det var i sena tonåren som jag blev intresserad av att använda fotografi som uttryck. Det som lockade var bland annat fotografins förmåga att göra ett avtryck av en människa; att bevara det förgängliga, något som på den tiden förstärktes av att bildframställningen byggde på de kemiska processerna i mörkrummet, säger hon.
Hon lyfter fram det anrika galleriet Camera Obscura som ett ställe där hon regelbundet kunde fylla på med inspiration. I sina källarlokaler i Gamla stan i Stockholm visade de utställningar av svenska och internationella storheter som Irving Penn, Diane Arbus och Christer Strömholm.
Camera Obscura stängde ner galleriet 1983, samma år som Helene Schmitz tog ett banklån och startade en liten studio på Södermalm med kollegan Ann Lindberg. De arbetade tillsammans ett tag, med bland annat bokomslag, skivomslag och porträtt till tidningar som Nöjesguiden och Schlager.
1983 – EN KÄRLEKSFÖRKLARING
1983 heter också boken som hon gav ut för något år sedan. Hon beskriver den som ett covidprojekt, som kom till efter att hon gått igenom såväl bilder som brev och dagböcker från den tiden.
– Hur jag ser på de bilderna nu? Ja, det är väl med ett milt överseende, säger hon och skrattar.
Hon modifierar sig snabbt och konstaterar att hon fortfarande tycker att många bilder är bra, men att det är en hel del av dem som präglas av att det är en ung Helene som fotograferat i sina närmsta kretsar.
– Boken är en slags kärleksförklaring till den här tiden, och visst är det nostalgi – men det var ju verkligen roligare då!
EFTER BRAND
